Rebellängel Tipsar

Du som hängt med på den här bloggresan rätt länge har säkert sett den här skivan flimra förbi förr. Det hiskeligt fulsnygga omslaget lyser orange, och tyska WIGHT har nämnts som en av de där skivorna som kommer att dyka upp som Tips så småningom, helt enkelt eftersom den besitter en spänstig kvalitet. WIGHT är […]

Varje gång jag spelar finska WOLAND och deras fullängdsdebut ”Hyperion” (inte att förväxla med svenska bandet HYPERION!) så tänker jag på något… maskinellt. Inte för att bandets black metal är industriell – snarare tvärtom, den drar åt det melodiska och episka – utan för att den känns väldigt… exakt i sitt framförande. Precis i sitt

Det är verkligen inte ofta vi har stoner eller fuzz rock som Tips här. Eller ens i andra artiklar och inlägg för den delen – men nu är det dags, och anledningen är som så många gånger förr faktiskt rätt mycket slumpens skördar. Det handlar den här gången om Palermobördiga ELEVATORS TO THE GRATEFUL SKY

Ibland vill man bara döda. Det låter förstås drastiskt, men jag undrar om inte de flesta av er vet precis vad jag menar. Den där känslan av att man bara vill förstöra något, eller i alla fall lyssna på musik som är sådär sjukt okomplicerad och bara talar till hjärtat och den där lilla bollen

Jag och min kära hustru har till viss del olika smak. Hon är, på ren svenska, helt fantastisk när det gäller det mesta, men det finns saker hon bara inte klarar av. Jobbiga former av black metal tidigt en lördag morgon kan vara en sån grej, och det andra säkra kortet för olika syn på

Jänkarna i POWER TRIP var för mig okända till dess att den här skivan, bandets andra giv, dök upp som ”Veckans skiva” på Tune Of The Day. En skiva som tar den utmärkelsen ska man ta på allvar, och adderar man sedan rosor och 8,4 på Pitchfork för Dallas-bandet så kan man lita på uttryck

Du vet den där känslan som bara en viss typ av musik kan väcka i en, den där man vill ställa sig upp och veva med hela kroppen? Skapa en circle pit på bussen klockan halv sex på morgonen eller spontanköra en wall of death på ICA? Som får läpparna att vridas upp i ett

I absolut korthet och ”to the point” så skulle den här texten lyda ungefär som följer:  DOOM’S DAY är från Kanada, och på andra albumet ”The Devil’s Eyes” spelar man musik som låter som en ohelig allians av KING DIAMOND och DANZIG. Lyssna själv. Nu är det ju inte riktigt Rebellängelns stil, och jag inbillar

Nämen – skulle det inte smaka med lite hederligt gammalt dubbeltramp nu?  Låt mig presentera Tipset denna vecka, en platta som balanserar på att ge dig nostalgiska vibbar där du känner att ”jävlar vad länge sen det var den åkte fram” men samtidigt tas emot med kommentaren ”Ancient God of what?” Jag inbillar mig nämligen