Helvete vad bra gamla OPETH var!

Eller, ”Helvete vad bra gamla OPETH är!”. Skivorna är ju nämligen fortfarande alldeles alldeles underbara, även om de gjordes förr om åren. Som du kanske vet har ju Rebellängeln lite av en beef med Spotify och iTunes, och jag ska erkänna att jag inte riktigt hittat rätt där än. Ny musik spelas via telefonen och Spotify i den mån den finns där, promos som skickas digitalt kan tankas in via telefonens iTunes, men jag har fortfarande kvar min trogna iPod Classic. Ibland tar jag den för att liksom ”protestera”. Och för att det liksom känns som om Spotify enbart gör att jag spelar ny musik, att de gamla klassikerna tappas bort lite. Kanske är det jag som inte fått till flytet, men så är känslan efter den här dryga månaden, snart två.

Och senast som jag var lite tjurig och plockade fram den gamla trotjänar-podden så fastnade fingret på rullskivan när det stod OPETH. De senaste alstren är väl okej egentligen – ”Sorceress” var ju ändå stundtals glimrande, och visst finns det fina stunder även på ”Pale Communion” och ”Heritage” – men det är ju inte samma extrema verkanshöjd som på de gamla klassikerna. Gissningsvis är OPETH det band jag sett flest gånger live (antagligen i kamp med BEHEMOTH och kanske SATYRICON…), så en återupptäckt av den gyllene eran var nästan chockerande.

Lite skamset kan jag konstatera att jag nästan glömt bort alster som ”Still Life”, ”Blackwater Park” och ”Deliverance”…! Att ”Ghost Reveries” har en speciell plats i mitt hjärta gör att jag haft den på radarn mer än de gamla klassikerna, men den där minichocken gjorde att jag spelade igenom ”Watershed” och livegiven ”The Roundhouse Tapes” också.

Helvete vad bra gamla OPETH var!

Egentligen är väl det här ”mellan-eran” antar jag, för jag har inte samma fullständiga kärlek till de första, lite knepigare plattorna (du vet, ”Orchid”, ”Morningrise”, My Arms, Your Hearse”) även om de innehåller sina stunder de med. Men från ”Still Life” 1999 till ”Watershed” 2008 undrar jag om något svenskt band varit ens i närheten av att producera musik av den här kvalitén? Tveksamt. Vi snackar alltså 10 år och 6 studioskivor (vi räknar tvillingskivorna ”Deliverance” och ”Damnation” som var sin…) av absolut världsklass här.

Varsågod. Njut!

1 reaktion på ”Helvete vad bra gamla OPETH var!”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.