Highway To Hell – En musikalisk uppfostran

Från och med idag och varje söndag under hösten så kommer du på den här bloggen att hitta riktigt smaskig läsning. Det blir en lång sak som publiceras redan klockan 09, så att du kan välja om du vill kolla in det i soffan till söndagsfrukosten, eller senare under dagen. Tanken är att du ska kunna få lite sällskap, och artiklarna kommer att blanda helt nyskrivet material och återvinna material från Metalbloggen, där rubriker som Tvekampen (där två skivor eller grupper ställs i duell mot varandra), krönikor, Besatt (som behandlar skivor som undertecknad har haft ett något tveksamt och klart överdrivet förhållande till) och annat smått och gott kommer att få bubbla upp till ytan under dessa söndagar – inte sällan kanske med en ny ingress eller liknande.

Vi ska börja med den här saken. Bilden föreställer Niclas Antoine Taunays målning The Triumph Of The Guilliotine In Hell, och den har egentligen inte ett smack med det här inlägget att göra, mer än att jag gillar bilden, Mycket. Och att det handlar om hur man egentligen hamnar där, musikaliskt. Den här krönikan har publicerats tidigare på Metalbloggen, och den har renderat i allehanda mer eller mindre märkliga kommentarer, från folk som gett tumme upp, skrattat och tyckt att det var genomtänkt – till en del som ifrågasatt hur jag är funtad som förälder. Antagligen har de sistnämnda individerna inte riktigt sett glimten i ögat som ska finnas i texten.

Självklart skulle jag acceptera att mina barn inte blev rockers.

Kanske…

HIGHWAY TO HELL – EN MUSIKALISK UPPFOSTRAN!

Att bli förälder ändrar livet.
Det ställer andra krav på dig som människa, och för egen del tycker jag nästan att det är först efter att jag fick barn som livet började på riktigt.
Nu är livet fullt av både bus och dagliga konflikter, och ansvaret för att ge mina två grabbar en god uppfostran och rätt värderingar och verktyg för att klara livet vilar på oss vuxna.
Jag vill ju låta dem välja sin egen väg, följs sina egna hjärtan och ändå ha så bra grundtrygghet att de inte bara följer med strömmen.
Jag är motvilligt beredd på att de kommer att ha andra favoritlag än jag – det är ju inte ens säkert att de kommer att gilla sport, även om jag verkligen hoppas att de blir bitna av ishockeyflugan som sin far.
Kanske blir de musiker eller bilmekaniker, och för att revoltera mot sina föräldrar får de bli kyrkligt aktiva.
Jag kan ta det.
Men det finns en sak jag verkligen vill, och det är att de ska bli rockers.
Jag vill att de ska få erfara samma fantastiska känslor som hårdrocken gett mig. Att de ska få utlopp för sina aggressioner genom Tom Arayas skrik, eller att känna håren resa sig på armarna när Mikael Åkerfeldt leder OPETH in i en passage som är vacker och stenhård på samma gång.
Jag vill kunna ledsaga dem genom alla dolda pärlor som gömmer sig i min skivhyllan, och ta med dem på spelningar.
Ja, jag vill verkligen att grabbarna blir rockers.

Därför pågår just nu projekt musikalisk uppfostran. Det går ju knappast att gå från ”Imse Vimse Spindel” till BEHEMOTH, så sakta men säkert planerar jag att skruva upp temperaturen på den tonsatta kosten här hemma – utan att gå för fort fram så jag får bakslag!
Hur ska det då gå till?
Jo, jag har bestämt mig för att se resan i olika faser. Tillsammans utgör alla delmoment en helhet som väl motsvarar krönikans titel. På ett bra sätt är min familj på väg till Helvetet!

Steg Ett – rytm och sång
Detta är det mest basala steget. Det handlar om att få barnen – eller kanske rättare sagt bebisarna, för det är i mycket tidig ålder det här sker – att gilla musik. Rytmer. Sång.
Det sker otroligt långt från hårdrockens domäner, och här sjungs det barnvisor utan instrument först.
Lite senare är det dags för instrument, och då fortfarande i form av barnvisor och skivor. Klassiker som ”Krokodilen i bilen”, ”Ketchup ska Prutta” och Electroc Banana Band är de första staplande stegen på resan mot fulländad galenskap!


Steg Två – Hårdrockens Grund
Med åren är det snabbt dags att introducera den distade gitarren, trummornas attack och sköna skrik. Här är min äldsta son just nu, även om han nog inte vet det själv…
Här pratar vi enbart klassiska akter som utgör grunden för en rocker. De där som sitter i resten av livet, och som är enkla att ta till sig. AC/DC, IRON MAIDEN, KISS, OZZY OSBOURNE, GUNS’N’ROSES, VAN HALEN. Perfekt att ha som bakgrundsmusik hemma, likväl som att fläska på i bilen.
Jag låter oftast den äldsta killen välja mellan ett par plattor, och min plan är att vi kommer att befinna oss i den här fasen rätt länge – flera år.
Det finns också goda möjligheter att komplettera ett begynnande hårdrocksliv med tillhörande T-shirts och mössor i barnstorlek, eftersom de akterna är så pass stora att de säljer merch på exempelvis H&M.
Kort sagt, här läggs den så viktiga grunden till den livslånga kärleken till hårdrocken, och då handlar det om att nöta. Massor av varv på ”Back in Black”, ”Destroyer” och ”Live After Death”!

Steg Tre – hårdare, skitigare
Var går man från de lättillgängliga beprövade klassikerna?
När själva musikstilen fått fäste, men det är fördjupning som gäller för att låta allt slå rot?
Naturligtvis ett snäpp mot ett skitigare och hårdare sound – utan att ge avkall på att sången ska vara bra.
Fortfarande klassiskt, med beprövade akter, men nu kan det spreta mer avseende genrer. METALLICA får introducera thrash, HELLOWEENs ”Keeper of The Seven Keys” är perfekt för powermetal, och inte kan man väl undanhålla dem PARADISE LOST?
Naturligtvis finns också möjlighet att smyga in lite mindre akter också. GRAND MAGUS, exempelvis!

Steg Fyra – Growl
Ojoj, detta är ett känsligt steg. Många av mina vänner har backat när de kommit hit, och väljer ett liv utan skriksång. Inget fel i det, men personligen anser jag nog att man missar mycket bra musik då.
Här gäller det att tassa varsamt fram för att inte skrämmas, och jag tänker ta vägen som
innefattar SLAYER, IN FLAMES och först och främst AMORPHIS.
Det finska vemodet bjuder på mycket välpresterad sång både rent och growl, och det är tillräckligt balanserat för att börja med. Funkar det bra kan man nog även börja föra in lite lättlyssnad black metal här, så som DISSECTIONs ”Reinchaos” eller SATYRICON ”Now, Diabolical” – men precis som alla de andra faserna är detta ett gradvis sjunkande. Inte svart till vit, utan mera gråskala….

Steg Fem – Vansinnet breder ut sig
Här är growl accepterat, och det är inga problem att släppa på hämningarna. Akter som BOLT THROWER och BEHEMOTH finns i slutet av detta steg, som ändå får börja med relativt enkla saker att sätta i sig. En modern skiva med ARCH ENEMY, till exempel, eller Göteborgskollegorna DARK TRANQUILLITY.
Här är det också läge att fläska på med mer svårlyssnad black metal. Kanske WATAIN och MARDUK, för att plocka två svenska stoltheter!?
Vid det här laget lär min plan antingen ha fungerat så pass att det säkert är tvärtom – mina barn utbildar mig i ny musik – eller ha fallerat gruvligt!
Steg Sex – Beyon The Realms Of Sanity
Vad finns då längst bort, bortom BEHEMOTH och MARDUK?
Extrem musik.
Grindcore av akter som MISERY INDEX och NASUM utgör väl kanske en del av det, likväl som teknisk amerikansk döds av HATE ETERNAL eller JOB FOR A COWBOY. FUNERAL MIST kan vara ett exempel på en black metal-akt som ryms här, men alla har de en sak gemensamt.
Det är krävande musik som siktar på att belöna den som har tålamod att tränga in i den.
Jag är personligen kanske i början av detta steg, där jag klarar av att ta till mig och uppskatta delar av musiken, medan annat går mig helt förbi och kräver fler år av träning innan jag förstår och uppskattar.
Så – detta är alltså den enkla och ändock så avancerade planen.
Naturligtvis finns mängder med fler akter som ska med – vi har ju inte ens nämnt klassiker som LED ZEPPELIN eller BLACK SABBATH – men det är inte det viktiga.
Får det hela fotfäste så kommer det nog att ge sig själv.
Det gäller bara att se till att det får fotfäste – så man slipper gå på spelning med Eric Saade eller liknande!
Om det funkar?
Hitills ser det lovande ut.
Senast vi åkte bil, jag och äldsta killen M så lyssnade vi på SAXONs giv ”Call To Arms”.
M: Pappa…. vad den musiken heter?
Jag: Saxon.
M: Saskon?
Jag: Japp, Saxon. Gillar du det?
M: Mmmm…. och fortsatte digga med huvudet.
Jodå. Han har nog satt foten på motorvägen till Helvetet…
EDIT, och hopp till nutid: Nu är ju det ett antal år sen det där skrevs. Det har gått ganska prick 3 år, och jag måste tillstå att mina planer är kraftigt återhållna. Visst kämpar jag enligt plan, det är bara det att verkligen inte överensstämmer med kartan. Äldsten gillar visserligen We Will Rock You med QUEEN, men tycker nog bättre om Euphoria med Loreen. Den yngste struntar mer eller mindre i musik och gillar fotboll. Typ. Det krävs krafttag, vill jag påstå, och jag har kanske inte velat vara så feg förr – men snart är det dags. Då ska vi spela Mother med DANZIG. Den borde ingen oskyldig kunna värja sig mot…!

4 reaktioner på ”Highway To Hell – En musikalisk uppfostran”

  1. He he. Häromdagen så bad min treåring mig att sätta på lite ”monstermusik”. Körde igång lite Morbid Angel och det gick tydligen hem.
    Så just nu ser det ganska ljust ut för den musikaliska uppfostringen. 🙂

    Tack för ett bra inlägg.

  2. Pingback: Rebellängeln Citerar: Euronymous,ex-MAYHEM | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

  3. Pingback: Utbilda dig med AMON AMARTH! | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.