Into The Fathomed Tower

Sååå… Ballast Point fick in sin Fathom IPA på mitt lokala Systembolag häromveckan. Bra öl såklart (Ballast Point gör ju inga dåliga grejer), även om jag hade föredragit om Tyresö-systemet (ett av landets sämre när det gäller utbudet och nyheter för craft beer) tagit in ex Sculpin IPA på ordinarie sortimentet eftersom den är än bättre. Hur som helst, jag plockade med mig ett par av den här sköningen, och hann förstås knappt öppna den innan det var dags att fundera på musiken till.

Och ja, det här är långsökt, men det ger oss en chans att prata om CANDLEMASS; och det behövs. Givetvis är låten som leder oss dit Into The Unfathomed Tower, centerlåten på den här magnifika plattan, ”Tales Of Creation”. En gång i tiden ansåg jag att den här skivan var en av de absolut bästa som någonsin gjorts. Så högt håller jag den inte nu, men jag tycker ändå mer om den än vad jag diggar ett så klassiskt alster som ”Nightfall” eller ”Ancient Dreams” och det säger ju en hel del. Som skiva och helhet är detta antagligen det starkaste som bandet har presterat, i alla fall om jag konsulterar mina nostalgiska gener. Konceptskiva med extra allt, och Leffe Edlings löjligt starka riffskapande som grund – det är verkligen receptet för total dominans.

Och ni vet ju. CANDLEMASS är på gång med nytt material (än finns det torrt krut i gubbarna), och i samband med det så bjuder man på en fullständig chock. Tillbaka bakom mikrofonen är bandets allra första sångare Johan Längquist! (Eller, Langquist om man föredrar den engelska stavningen som blivit kutym sen trycket på ”Epicus Doomicus Metallicus” släpptes en gång i tiden.)

Total shocker!

Han var alltså med på debuten, sen får bandet sitt riktiga genombrott med Messiah Marcolin, vandrar runt i lite olika försök till sångare i form av Thomas Wikström, Blod Flodquist innan man hittar ett mer långvarigt sound med Robert Lowe. Han försvinner på grund av personliga problem, och ersätts av Mats Levén, som gjuter ny energi bandet och får bära dem live samt på EP. Och så nu, när det verkar vara dags för ny platta, så kommer man tillbaka till Längquist! Galet! Visst, han har sjungit i samband med nästan alla jubileumsspelningar, men ändå.

Did not see that one coming, kan jag säga – och man blir ju inte så lite nyfiken på kommande plattan. Bytet sker dessutom mitt i inspelningen av skivan, så vad händer nu? Ändrar man i materialet för att det ska passa bättre, eller var det från början rätt för Längquist? Så här skriver de själva på sidan:

“We wanted to find our way back to the roots of Candlemass, back to the soul and essence of the band. Johan Langquist is back and we hope this will give us some new energy and kickstart the heart of doom again. We don’t know if it will last 10 more years or even 5, but if it will give us just another year of having fun and playing the music that we love so much, it will be a blast! The circle is closed, Johan is back!”

Ja. Cirkeln är sluten, och på sätt och vis är det ruggigt snyggt. Om detta blir den sista studioplattan med CANDLEMASS (och det är väl en hel del som talar för det, man ville ju egentligen sätta punkt redan med förra skivan ”Psalms For The Dead”) så är det ju verkligen ett läckert sätt.

För oss fans återstår väl bara att… slå upp en öl, luta oss tillbaka och njuta av en av de riktigt klassiska skivorna i väntan på fortsättningen?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.