Låtar som heter samma sak: ”(When) Nothing Remains”

Första söndagen utan Rebellängeln Tipsar såhär på sommaren, och vad kan då passa bättre än en ”Låtar som heter samma sak” som handlar om att inget återstår? Söker man på den här titeln på Spotify eller Google så får man upp ett helt batteri spår. Det är CHIMAIRA, det är PAIN (fast då heter det egentligen ”Nothing Remains The Same” va?), det är Andrew Stein, det är Evylan Awake, punkbandet med namnet NOTHING REMAINS och något oläsbart black-metalband som också gjort en låt med titeln Nothing Remains. Ingen av dessa ska få vara i fokus den här gången, utan istället är det de två banden som avbildas så stilfullt – och som dessutom har lite snarlika namn.

1: MEMORIAM, britterna som bildats i kölvattnet av bland annat BOLT THROWER och som stundtals låter förvillande lika just den gruppen.

2: MEMENTO MORI, svenskarna som var resultatet av Messiah Marcolins uppbrott från CANDLEMASS och som så här i efterhand faktiskt framstår som lite av en supergrupp.

MEMORIAM har ju två plattor i bagaget, debuten ”For The Fallen” samt ”The Silent Vigil” där vi hittar dagens stycke. Musikaliskt levererar bandet doomig döds/dödsig doom som håller sig relativt smalt inom sitt gebit. Karl Willetts raspiga och dova, karakteristiska growl maler till nedstämda strängar från Scott Fairfax (gitarr) och Frank Healy (bas). Andrew Whale har en gång i tiden smiskat skinn i BOLT THROWER (han satt ett tag på trumpallen som oftast var i Martin Kearns ägo, det var ju Martins frånfälle som faktiskt splittrade bandet) och fortsätter i samma anda. Debuten innehåller en del punkigt driv, men lagom i tid för att vi ska landa i ”The Silent Vigil” så har tempot dragits ner lite, och tyngden upp.

Jag vill påstå att Nothing Remains är att ganska typiskt stycke för MEMORIAM. Det speglar deras sound på ett fint sätt och erbjuder 6 minuters respit från allt som kan anses vara glättigt och kommersiellt.

Svenska MEMENTO MORI var ett sånt där band som jag bara älskade i samband med den lysanade debuten ”Rhymes Of Lunacy”. Det var ju som om favoriterna CANDLEMASS träffat KING DIAMOND fått ett kärleksbarn som uppfostrats av SCORPIONS! Jag har orginalskivan, den med det fula lila streck-spöket på framsidan (du ser mer här), och den gick varv på varv.

Bästa låtarna förstås Lost Horizons och Caravan Of Souls skulle jag tro, men hela klabbet är toppen. The Seeds Of Hatred… Morbid Tears… The Monolith… och så då låten When Nothing Remains. (Ja, som du ser har den ett ”when” i titeln, men vaddå då? Det är nära nog!) Över alla dessa spår får man Messiah i högform på sång, Mike Wead och Nikkey Argento på gitarr, Snowy Shaw på trummor och Marty Marteen på bas. (On another note så kan ju artistnamn ibland vara roliga, nämnde Marty Marteen heter egentligen Mårten Sandberg, och Snawy Shaw har visserligen bytt namn till det legalt – men föddes som Tommie Mike Christer Helgesson.)

Detta kallas för ”power/doom metal” på metal Archives, och jag undrar om det blir så mycket bättre egentligen?

Så. Vad tycker du, såhär när sommaren står för dörren och vi vilar Rebellängeln Tipsar och inget återstår av vårsäsongen. Vilken av dessa två pärlor är egentligen bäst?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.