Kolla den här skivan. RISE AGAINST och deras ”Wolves”, sprillans färsk (typ). Jag äger den. Det var inte meningen, utan är resultatet av ett riktigt hjärnsläpp!
Jag var på min favvo-butik när det gäller skivor, Sound Pollution. Letade… bläddrade.. jag har en lång lista med jag ska köpa, alltifrån nya släpp till äldre skivor som jag letar mer eller mindre aktivt efter, och att matcha den listan mot butikens utbud är inte fel. Men ibland så inträffar det där med ”det finns inget att köpa”, typ. Det fanns nya ACCEPT, och sen… tomt. (Ja, alltså, det fanns ju massor av skivor förstås, men inte de jag letade efter.) Och dessutom väntade familjen. Och för att göra det än jävligare så skulle jag kolla på en skiva jag inte kände igen och rev ner typ hela väggen med nyheter så att Linus som jobbar där garvade åt mig.
Det var då det hände.
Jag fullständigt vurpade, och plockade den här plattan med RISE AGAINST. Men jag tänkte på RAISED FIST.
Nä. De är inte speciellt lika, och så här i efterhand skäms jag en hel del…. men det blev fel. Väldigt fel. Jag trodde i min stressade hjärna att detta var uppföljaren till ”From The North”, skivan jag placerat på plats 8 i Årsbästalistan 2015 – men ack! så fel! Tjockt jävla skitfel!
Det här är inte stenhård, melodisk och kompromisslös hardcore från Norrbotten. Det här är lättlyssnad, snäll modern lätt-punk från Chicago! Inte för att det är dåligt direkt – det är väldigt enkelt och lättlyssnat – men jävlart vad fel det blev.
Messade med en kompis och konstaterade att detta var väldigt easy listening, varpå han svarade att ”RISE AGAINST… är de inte de som spelas på Bandit Radio?” Ja, inte fan vet jag. Senast jag lyssnade på Bandit var väl… ja.. aldirg. Samlade minuter per månad uppgår antagligen till ca 0 stycken. Jag lyssnar aldrig på radio, och skulle jah hamna där är det antingen P4 (Sportradion!), Rockklassiker eller RIX (familjelyssning, med andra ord, min indoktrinering till hårdrock för barnen går faktiskt sisådär…).
Med det sagt och besvikelsen och skammen svald: RISE AGAINST är rätt trevlig lyssning kan jag tycka. Puttrar på, och jag kan liksom inte låta bli att tänka på hur det var när man själv upptäckte ett band som GREEN DAY i sin ungdoms dagar. Gissar att detta är lite av motsvarigheten nu?