Så, jag var alltså i Tyskland och plockade upp lite skivor på måfå. En av dem var den här, INVERLOCH och deras ”Distance | Collapsed”. Utgiven av Relapse, och därmed som vanligt snygg, så bjuder den på det perfekta botemedlet mot den pågående våren och annalkande sommaren. Detta är svärtad doom som verkligen riktar sig till dig som är less på livet, glädjen, ljuset. Bandet är från Australien, och består av Ben James på sång (eller dödsrosslingar), Paul Mazziotta på trummor (som oftast går i begravningsmarsch-stuk), Matthew Skarajew och Mark Cullen på gitarr (eller konsten att låta klagande via strängar) samt Chris Jordan på bas (a.k.a skallrande domedag).
Låtarna är 5 till antalet, med muntra namn som From The Eventide Pool, Lucid Delirium eller The Empyrean Torment. Idel skrattfester kan man kanske tro när man läser detta, men icke sa Nicke – så är inte fallet. Detta är istället soundtracket till svärta, där det inte sällan masar sig fram som en begravningsprocession. Ibland kommer segment med riffande som gör att man undrar om det är black metal man lyssnar på, men på det hela taget är det kanske det svartaste jag har hört på år och dar.
Det blir lite som en trafikolycka. Egentligen inte speciellt kul, men man kan liksom inte sluta titta (eller lyssna i det här fallet). Eller att kissa på ett kostängsel, man liksom måste kolla en extra gång om det var så jävligt som man fick för sig. Och det var det.
Lyssna från början, de två första spåren är bäst tycker jag. Om du nu inte absolut går omkring med ett leende på läpparna som du inte vill bli av med, då kan du kolla in något annat tänker jag…