Magnus Karlsson har sin huvudsyssla som gitarrist och låtskrivare i PRIMAL FEAR, kan man nog säga, men är flitigt anlitad som samma sak i olika projekt. Hans arbete med ALLEN/LANDE är suveränt tycker jag, och under denna egna flagg – FREE FALL – har han i skrivande stund släppt två verk. De är rätt jämbördiga, möjligtvis med ett litet övertag för uppföljaren ”Kingdom Of Rock” som dels fick en ”snabbrecension” på den här siten, och dels knep en placering på Rebellängelns Topp 50 för 2015 – men det är inte den vi ska ha i rampljuset idag, även om den alltså kan ses som lite lite bättre.
Det har dessutom inte att göra med att rubriken skulle bli för lång och kortas ned eftersom denna skiva är självbetitlad, utan något så enkelt som att det finns i alla fall två anekdoter kopplade till den här skivan, båda från när den snurrat i bilen och som jag tycker bevisar att det finns redigt med kvalitet här.
Skivan snurrade som sagt i bilen, och den ena gången hade jag bilen full med kollegor på väg till ett möte när frågan smög fram.. vad är det vi lyssnar på, det är ju skitbra”? (Svaret var låten Stronger, där Tony Harnell står för sången)
Den andra gången hade jag familjen i bilen när hustrun tittade displayen och sa ”Magnus Karlsson… är det han i Alcazar?”. Nä, inte riktigt va, sa jag (fast lite drygare vill jag minnas, med en lång utläggning om vem den här Magnus Karlsson är). Min äldsta son följde då upp med ”pappa, det här är faktiskt fett av bra. Men sen, när vi kommit hem och vi spelat TV-spel, då ska vi spela Michael Jackson!”
Ja, det går sådär med mina försök att musikaliskt uppfostra en satanistisk rocker, men han har ju i alla fall fått smak för musik. Och ett öra för någon form av kvalitet, får man väl erkänna… Den gången var det Heading Out som rullade, då Magnus själv står får vokalistinsatsen, alltså en av de låtarna som är i minoritet eftersom stora delar av konceptet är att herr Karlsson tar gästsångare och sätter dem i ett sammanhang där de får briljera… om de tar i. Han utmanar dem genom att skriva material som de klarar, men som de inte kan fisa sig genom lite halvhjärtat för att det ska bli bra.
Resultatet blir förstås ganska spretigt – det är trots allt rätt stor skillnad på hur en sångare som nämnde Harnell (normalt huserande i AOR-akter som TNT eller kort i SKID ROW) och exempelvis Ralf Scheepers (PRIMAL FEAR, men för alltid mest känd för GAMMA RAY) närmar sig en uppgift.
När materialet är hållet till fasta sångare så klarar Karlsson av att leverera 10-12 låtar som alla är bra men tillräckligt varierade (som på just ALLEN/LANDE, där just Russel Allen och Jörn Lande står för sången hela tiden), och här visar han att han har flera strängar på sin gura och egentligen skulle kunna leverera vilken musik som helst.
Totalt är det 12 spår på plattan, och som sällskap har han samlat bland annat Russel Allen (låten Free Fall), Scheepers (Higher), David Readman (, normalt i VOODOO CIRCLE, sjunger här Us Against The World), Rick Altzi (svenska mångsysslaren som bland annat har akter som MASTERPLAN och AT VANCE på sitt CV, här på låten Not My Saviour).
Lägg därtill toppvokalister som Mark Boals, Rickard Bengtsson och Mike Andersson så förstår du… detta är bra.
Varierat och bra.
Mina favoriter är snarare kopplade till låten än till sånginsatsen, och jag gillar dem lite fartigare. Det betyder Dreamers & Hunters och Higher till exempel.
Spelar kanske mindre roll, skivan är bra som helhet.
Och det är – som du läste – inte bara jag som tycker det. Den är liksom testad på verkligheten, och har vunnit flera fans genom att bara få lite speltid.
Kolla in Magnus Karlssons FREE FALL du med. Den ”riktige” Magnus Karlsson!