Mellandagsrecensionerna fortsätter med dubbla plattor och lite grundare analys. Den här gången är en av dem väldigt spartanskt beskriven, men du ser varför snart. Dessutom är det här två skivor som båda balanserar på samma betygsrand (3 eller 4), och där jag har valt att fria snarare än att fälla i bägge fallen!
Norska 1349 har aldrig varit mer lättlyssnade än på ”The Infernal Pathway”. Låtar som Through Eyes Of Stone, Striding The Chasm och Abyssos Anthitesis är rena schlagerdängorna i jämförelse med det kaos bandet piskat upp på några av sina tidigare alster. Ljudbilden är dessutom väldigt ren. Det är ungefär allt du får läsa om den här skivan på Heavy MetAle – vill du veta mer så är det den fullskaliga recensionen på WeRock som gäller!
1349 ”The Infernal Pathway” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
NOVEMBERS DOOM är ett sånt där band som släppt mängder med skivor, och som i sina bästa stunder kan vara världens bästa band – med de i andra stunder kan kännas som om de går lite på tomgång. Förrförra given ”Bled White” var helt fantastisk, medan förra plattan ”Hamartia” inte nådde samma verkanshöjd. Årets ”Nephilim Grove” hamnar någonstans mitt emellan. Här finns såklart de läckra och mörka balladerna (What We Become är den starkaste), tunga svarta doom-alster (Black Light och titelspåret sticker ut) samt lite snabbare snärtigare saker (The Witness Marks och avslutande The Obelus är fina).
Paul Kuhr har som vanligt en röst som spänner över alla sorters musik det här bandet kan leverera, och även om det stundtals känns lite grunt (inledande Petrichor försvinner från minnet lika snabbt som den kom, och lika bra som What We Become är, lika överdrivet lång är den faktiskt också) så är det här en skiva som innehåller allt man vill av NOVEMBERS DOOM. Det räcker med minsta möjliga marginal till det högre betyget, speciellt som jag tycker att andra halvan av skivan är riktigt stark.
NOVEMBERS DOOM ”Nephilim Grove” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!