Mellandagsrecension: OBSEQUIAE och SAVAGE MESSIAH

Idag ska vi kolla på två skivor som jag liksom inte hunnit köpa fysiskt, men ändå lyssnat skapligt mycket på via Spotify. En har ett bandnamn som man nästan inte kan stava eller uttala, den andra har faktiskt ett par månader på nacken, men vi kör väl ändå några rader om den.

OBSEQUIAE och deras ”The Palms Of Sorrowed Kings” har jag sett omnämnas på flera olika best of-listor för det här året, och musiken kallas allt möjligt. Castle Metal. Heavy Metal. Black Metal. Svårt att genrebestämma det här, det är väldigt eget. Stundtals är det också helt otroligt bra, men skivan går liksom ryckigt framåt. Precis när man verkligen njuter av spår som Ceres In Emerald Streams, In The Garden Of Hyacinths så tar det sen tvärtstopp med Palestinalied som är ett.. ja, jävla oljud. Och då stannar allt av igen. Sen håller det på så, lite som en berg-och-dalbana. Fantastiskt – skittrist – fantastiskt – skittrist.

Det man verkligen vet om den här skivan är dock att den är egen. Det finns inte många som låter som OBSEQUIAE, och trots att det hattar hit och dit mellan riktiga låtar och mellanspel så är det här en skiva jag har lyssnat en hel del på, och som sticker ut. Ett framtida Rebellängeln Tipsar månne? Mycket möjligt. Ändå vill jag stanna på en betygstrea såhär långt – och utan att avslöja för mycket kan jag konstatera att den här skivan inte kommer att återfinnas på Rebellängelns Topp 50 2019.

OBSEQUIAE ”The Palms Of Sorrowed Kings” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Nästa grupp är ett gäng som har rätt många år under bältet numera, och som släppt ett knippe skivor. Just ”Demons” som årets giv heter kom i maj om jag förstår saken rätt, men det är inte förrän sent under december som den hamnade i mina lurar. Plats på scen för SAVAGE MESSIAH.

Här är det rättfram hårdrock av klassiskt snitt som gäller, och det är inte nyskapande för fem öre. Men det är heller inte meningen, eftersom man förlitar sig på sväng och bra sång istället – ett recept så gott som något, vill jag påstå! Navet i denna kvintett är Dave Silver, grundare, gitarrist och frontman med en rätt härlig pipa, och det är runt detta nav man bygger de låtar som funkar bäst. De som kombineras med mest ös, nästan så att det luktar lite thrash om musiken. Down And Out, The Bitter Truth eller Under No Illusions är bra exempel på favoriter för min del, och sådana spår som fått rulla runt framförallt under kommunala transporter. Skön känsla att det svänger som fan i lurarna medan Stockholm visar sin mest gråa sida för tunnelbaneresenärer.

”Demons” är bandets femte fullängdare according to Metal Archives, och med tanke på hur lättlyssnad och enkel musiken är att gilla så är det sannolikt att det blir dels ett inköp av den här skivan, och dels vidare dykning i bandets diskografi. Gillar du klassik hårdrock så är det här ett givet Tips vill jag påstå. Vill du dessutom ha en platta som funkar även om du inte lyssnat in dig flera varv sen förr så är det än mer rätt.

Typ som en hamburgare efter en sen kväll. Inte nydanande, men aldrig fel.

SAVAGE MESSIAH ”Demons” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

2 reaktioner på ”Mellandagsrecension: OBSEQUIAE och SAVAGE MESSIAH”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.