Mellandagar, och för att få tiden att gå tänkte undertecknad att det skulle bjudas på en kavalkad av recensioner – modell lite enklare. 2 stycken varje dag. Okej? Först ut: meckardöds med BLOOD INCANTATION, och det med ett omslag som heter duga. Härligt rymdtema på deras andra giv ”Hidden History Of The Human Race”.
4 låtar är det, totalt 36 minuter så man kan ju fundera på om det är ett fullängdsalbum eller en EP egentligen, men det är ju mer musik än SLAYER och deras ”Reign In Blood”, så jag lutar åt fullängd. Dessutom är det en hyggligt mastig sak att assimilera i kropp och knopp eftersom det är relativt komplex musik.
Första spåret heter Slave Species Of The Gods och är kanske plattans bästa – och mest lättlyssnade – låt. Det svänger, det brötas och jävlar vad det öser. Tänk dig en skördetröska på hasch och som gillar breakdance, typ, så är du i närheten. Sen får man fina The Giza Power Plant, instrumentala (nåja, den avslutas med ett underbart gutturalt vrål..) Inner Paths (To Outer Spaces) och sen monumentalt långa (över 18 minuter!) Awakening From The Dream Of Existence To The Multidimensional Nature Of Our Reality (Mirror Of The Soul). Ja, titeln är typ lika lång som låten. Spelar ingen roll, egentligen är det enklaste att säga som Bara Metal konstaterade: när man väl börjat lyssna på den här skivan är det svårt att sluta!
BLOOD INCANTATION ”Hidden History Of The Human Race” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
Nästa platta är ett band som förekommit en hel del på den här bloggen, och som – ska det erkännas, är lite av en besvikelse när det gäller årets släpp.
RAISED FIST har förstås härjat en hel del under flera år, och det är ett band som verkligen inte tar någon skit. De går sin väg, och levererar sin attitydstinna hardcore/metal från hjärtat. Respekt för det, och tittar man bakåt så var exempelvis förra plattan ”From The North” på plats 8 på 2015 års Topplista från Rebellängeln. Skivor som ”Veil Of Ignorance” och ”Sound OfThe Republic” måste räknas till klassiker, så förväntan på en skiva med nytt material från bandet är rejält uppskruvad. Och.. tyvärr tycker jag inte riktigt att den förväntan infrias.
”Anthems” är verkligen inte dålig eller svag, men den är heller inte lika bra som sina tre närmaste föregångare. Anledningen är helt enkelt att det inte känns som om den har samma djup. Låtarna är bra, men efter ett knippe varv tappar de lystern lite, samtidigt som ”doldis-spåren” inte växer ut till favoriter.
RAISED FIST är bra, men vi har i ärlighetens namn hört dem bättre.
RAISED FIST ”Anthem” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!