…jo, men du vet ju hur det kan bli när man lyssnar på musik. Man börjar någonstans och så slutar det någon helt annanstans. I det här fallet startarde det modernt med känslan av klassiska rock’n’roll-toner och slutade i en total nostalgiresa. Häng med så ska vi ta oss tillbaka till tiden när Rebellängeln hade finnar och hela livet framför sig.
Vi startar resan på stationen EX HEX och deras sprillans nya platta ”It’s Real”. Det här är skön rock som luktar lika mycket SAHARA HOTNIGHTS-attityd som klassisk rock och stänk av popmelodier. Det är musik som vanligtvis kanske inte hamnar superofta i mina hörlurar, men den här gången fladdrade det hela förbi på Facebook (vill minnas att det var Sound Pollution som puschade plattan?), och det blev så att jag plockade upp den. Skön musik är det, kolla in själv.
Det där satte liksom igång lite av en kedjereaktion. Bra rock tycker jag (även om det kanske verkar som om debuten var än bättre?), och av det där slaget som liksom ofelbart ledde mig vidare. Först till HEART, för även om EX HEX är mera ”punk” och lite tuffare så slog den an ett behov av att lyssna på den där svarta HEART-plattan som jag råkade köpa fel en gång i tiden. Eller, hade en sån där skum prenumeration där man fick en platta i månaden om man inte frånsade sig just den månaden – och så glömde jag avbeställa och fick hem den. Det var den här, ”Brigade”, den som framförallt innehåller All I Wanna Do Is Make Love To You. 1990, precis i skarven mellan högstadie och gymnasietid för min del.
Fantastisk skiva, men det fattade jag ju inte då. Var mest sur för att den kostade mig 149 kr som hade kunnat användas till mycket annat. Då fick man ju barnbidrag eller studiebidrag (minns inte när gränsen gick faktiskt) på typ 7-800 kr per månad, och även om jag jobbade extra på somrarna så var 149 kr för en skiva som uppenbarligen INTE var METAL alldeles för mycket. Nu tror jag att vinylen ägs av Stones då den gick med i packningen när jag skickade dem dit. Dit gick även den här skivan:
Fy fan, den här diggade jag hårt 1988. Det fanns en kille som gick i parallellklass, vars farsa ägde Thylins inne i stan. Thylins, det var de som hade skivor och elektronik (TV-apparater, hifi och sånt) i Skellefteå, och jag hade fått honom att ta hem den här till mig när den släpptes en fredag. Typ motsatsen till att glömma avbeställa en skiva kan man säga. Vilka klassiker! I Hate Myself For Loving You. I Wanna Be Your Dog. Little Liar. I Still Dream About You. Och så Joan Jetts hesa och lite uppkäftigt raspiga stämma på det..jodu, det här är en skiva som rullade en försvarlig mängd gånger hemmavid.
Om jag var lite kär i Joan Jett? Kanske. I alla fall i rösten, den var ju jävligt långt från de flesta kvinnliga vokalister då. Lät lite farlig på ett sätt som nästan ingen annan kunde. Egentligen borde man ju ifrågasätta hur/varför en unge som går i högstadiet (räknar jag rätt var det här när jag gick i sjuan eller åttan) med en familjekonomi som gör att man själv fick stå för alla kläder och en del mat ändå la pengar på skivor, men det känns samtidigt självklart ibland. Som när man hör den här skivan. Fuck yeah… nostalgi är härligt!
Helt korrekt, tror faktiskt att den låg i backen som jag fick av dig, tack åter en gång för en bunt fin fina vinyler.