Rebellängeln Tipsar: ALL THEM WITCHES ”Lightning At The Door”

Vanligtvis när undertecknad placerar baken i en stol för att författa något av alla dessa Tips så känner mig ganska säker på vad jag ska skriva. Skivan i fråga har jag ”bottnat”, och även om det givetvis kan finnas frågetecken för min litterära förmåga att förmedla allt så har jag i alla fall i huvudet en ganska tydlig bild av vad jag vill berätta. Det hänger ganska ofta ihop med att jag tycker mig känna skivan i fråga rätt väl, och att jag vet vilka starka, speciella eller personliga punkter och upplevelser jag vill peka lite extra på.
Så är faktiskt inte fallet den här gången, och när vi ska ge oss i kast med Nashville-bandet ALL THEM WITCHES andra platta ”Lightning At The Door” från 2013 så vet jag inte riktigt hur det hela kommer att spela ut. Det blir en spännande och lite annorlunda utmaning att försöka skriva detta utan att känna att jag har gått till botten med skivan, och utan att jag har forskat speciellt mycket om bandet och skivan i sig.
Eder Rebellängel ska försöka sig på att beskriva den känsla och den sinnesstämning som skivan väcker i mig när den spelas (jag har kanske en tio, femton varv med skivan i skrivande stund) snarare än att kasta ur mig namnet på ”hitlåtar”.
Det kan liksom gå lite hur som helst, men det är också huvudanledningen till att detta är en skiva jag vill ge som Tips, just den lite speciella och ganska unika känslan som jag tycker är närvarande i bandets musik.
Men.
Med tanke på att detta kan gå precis hur som helst så tages tacksamt feedback, konstruktiv kritik och information som vore matnyttig om bandet emot i kommentarsfältet.
Okej?

Då kör vi, så här efter världens längsta ”intro”. Tipset denna gång är ALL THE WITCHES ”Lightning At The Door”, och du kan lika gärna starta med att trycka ”play” på den inklippta skivan nedan.
 

Så.
Den här skivan gav mig omedelbart – redan innan jag hört den utan bara studerat omslaget och låttittlarna – en distinkt känsla av… träsk. Amerikansk söder. True Detective. Visst är det så gott som säkert för att omslaget är någon form av hopkok av natur och magi, men det finurliga här är väl kanske att efter att jag hört musiken så har det stärkts snarare än avtagit. Jag ska vara ärlig och notera att eftersom bilden på omslaget liknar en av de lite märkliga formerna av kvistar och grenar som förekommer i serien True Detective så har jag säkert letts in på det därigenom, men jag tror inte att det varit tanken från bandet.
Jag tror, utan att veta bättre, att de siktar på mer amerikansk ursprungsbefolkning, gamla häxdoktorer och kloka gummmor i sin framtoning än vad de försöker får det att efterlikna galen seriemördare.
mig spelar det ingen roll, för jag fullständigt älskar stämningen som sedan går igen i musiken. Det är gamla klassiska folkinstrument i en ohelig blandning med klassiska gitarrer, trummor, bas, och det resulterar verkligen i ett väldigt eget sound. 

Min skiva är löjligt spartansk när det gäller förpackning, det är en digipack utan booklet. Man får en baksida med låtarnas namn (uppdelat i ”sida A” och ”sida B”, på klassiskt vinylmanér), samt en tryckt insida av framsidan. Där framgår egentligen bara att bandet består av Charlres Michael Farks Jr (sång, bas, ackustisk gitarr), Ben McLeod (elektisk och slide-gitarr), Robby Staebler (trummor) samt Allan Van Cleave (keyboards, fiol) och alla andra extrafolk som hjälpt bandet att nå dit man vill.
I övrigt – tomt. Inget. Ingen förklarande text, inga fler bilder, inga sångtexter.
Man får leta sig själv framåt genom häxbrygden av soul, blues, rock, postrock och sludge.
Ska man absolut nämna låtar får man väl säga att inledande Funeral For A Drunken Bird är rätt trist, att den tvådelade The Marriage Of Coyote Woman samt The Death Of Coyote Woman är albumens centralpunkter samt att Charles William är albumets ”hitsingel”, men det känns… futtigt.
Det här är i mina öron inte en platta som man plockar enskilda spår från, utan som man spelar från start till mål, och framförallt för den känsla som skivan förmedlar.
Träsk.
Amerikansk håla.
Fan om man inte kan höra en banjo. Eller ett munspel. Typ.

Det är så eget, så udda, och kanske är det därför jag inte riktigt känner mig färdig med skivan än? Jag har inte nått punkten där jag tycker mig självsäkert kunna analysera den, precis som inledningen talade om, men en sak vet jag.
”Lightning At The Door” låter som inget annat, och det finns något alldeles storslaget och magiskt som lockar med den. ALL THEM WITCHES är något på spåren, helt klart.
Ska vi följa dem?
Jag tycker det. Vart det än leder…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.