Rebellängeln Tipsar: DESTRÖYER 666 ”Defiance”

Du vet hur det kan vara ibland med en del grupper, de där som man liksom haft som ett disigt regnväder lite runt omkring sig ett tag men aldrig riktigt fått grepp om? Stundtals kan det nog bero på att man inte gett dem chansen, eller att den initiala kontakten inte riktigt gett mersmak nog att bryta genom bruset.
Australiens DESTRÖYER 666 är för mig ett sånt band. Jag har sett dem live och hört en del på Spotify, men det har aldrig riktigt fastnat eller lockat mig att ge dem en ärlig chans. Jag vet att bandet har åtnjutit massor med cred från andra akter i branchen, men jag vet inte. Kanske är det namnet som gjort att jag dömt dem lite, det har känts lite….ja… löjligt.
Men.
Det ändrade sig i samband med Hårdrockskväll 2015, för då spelade Magnus O två låtar med bandet, från samma skiva. 
Det i sig är ju ett hedersbetyg, men då dessutom båda spåren stack ut från kvällens kakafoni så insåg jag att skivan ifråga måste få en riktig chans. Det var den här skivan. ”Defiance” från 2009, bandets fjärde epos, och i skrivande stund är det faktiskt också den enda skivan jag gett en ärlig chans. Än så länge. För det här gav faktiskt mersmak.
Magnus spelade var Weapons Of Conquest och Sermon Of The Dead, och det var bra att han valde två lite olika spår så att jag fick chansen att smaka på både den mer rättframma, rakt-på-sak bullriga dödsmaskinen som den första låten representerar och den lite mer episka och melodiska modellen som den andra visar på.
Skivan i sig är nämligen inte bara en alldeles utmärkt träningskompis (jag lovar, du håller takten…), det är också en oväntat varierad lyssning trots att man håller sig på ett så smalt spår som svärtad döds. Men man kryddar. Med melodi. Med thrash. Och baske mig om det inte låter som om man stöpt om en RUNNING WILD.låt i sin egna svarta stil när man brakar igenom Stand Defiant. På ett bra sätt.
10 spår får man, och det är enkelt hänt att man vill återvända till starten när man rullat runt, som alltid ett tecken på att en skiva är bra. Bandet består av ett knippe gubbar (?)  med sköna artistnamn. Man leds av K.K. Warslut på sång & gitarr, Shrapnel hanterar här lead guitar, Mersus på trummor och Matt Razor på bas, och det som kanske fascinerar mest med skivan är just att bandet lyckas karva ut en egen identitet.
Det trodde jag inte, det var inte vad jag var beredd på baserat på min tidigare ytliga kontakt med dess alster.
Men som nämnts, man strövar inte iväg från grundreceptet nämnvärt (driven, svängig svärtad döds) och lyckas lik förbaskat få till ett jämnstarkt album som bjuder på variation. Lite som att se en knivsegg som ser spikrak ut, bara för att upptäcka vid närmare inspektion att det faktiskt finns en hel del små detaljer i den, allt från hack och små avvikelser från den tänkta spikraka linjen.
Som du förstår anser jag att den här skivan är väldigt bra, och jag är tacksam för att Magnus hade modet att klippa in dubbla låtar från samma skiva en sån där kväll när man gärna vill få med så mycket som möjligt. För mig var det nog skillnaden, dte som gjorde att jag struntade i att DESTRÖYER 666 är ett lökigt namn och faktiskt gav dem en riktig chans.
Gör det du med.
”Defiance” är verkligen värd det!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.