Det här är en vacker skiva som i mina öron lämpar sig alldeles extra väl till hösten, gärna som sällskap om du vandrar i en skog som precis håller på att skifta från alla de underbara färger som löven brukar visa innan de faller och när skogen är nästan på väg att bli bara nakna grenar som spretar mot en grå himmel. När marken fortfarande är täckt av ett lövtäcke, men innan allt blir till gegga inför den annalkande vintern.
Det är också en skiva som lämpar sig extra väl om du behöver bearbeta något, eller en smula hopp i en svår situation, då ENEFERENS slår an alla emotionella strängar som finns med sin ”The Bleakness Of Our Constant”.
ENEFERENS är egentligen Jori Apedaile, en man som spelar alla instrument, står för all sång, all mixning, låtskrivande samt grafiska uttryck och bilder. Kort sagt, en one man show, och på insidan av bookleten kan man läsa följande enkla rader:
”This record was created during a difficult time. To those who have experienced trying times, hardship, loss or feel the struggle in this wandering existence, this record is for you. Thank you to all who have shown light onto my path. Not one of you is forgotten.”
Den känskan som beskrivs betyder uppenbarligen en hel del för Jori, och resultatet kan man rent av känna i musiken. Den går igenom.
Skivan då? ”The Bleakness Of Our Constant” knep en nittondeplats på 2018 års topplista med texten:
19) ENEFERENS och deras ”The Bleakness Of Our Constant”
är vår tids avkoppling. Ömsom stenhårt, ömsom viskande mjukt. Som ett
modernt spa, för hårdrockare som älskar gamla OPETH.
Skivan har totalt 7 spår, inleds med i stort sett instrumentala och vackert plockande Leave men startar liksom på allvar med This Onward Reach som brakar igång med black metal-vispande för att sedan klinga av i mer böljande landskap. Sedan lyfter plattan på allvar med bästa spåret Amethyst, en låt som har ett riktigt bra riff som driver den distade delen av låten och en känsla i sig som liksom verkligen fångar gryningen. Att det är mörkt men ändå inte. Att ljuset kommer. Awake är powerballad av den sort som får mig att tänka på OPETH runt ”Damnation”, även om sången kanske inte riktigt håller Åkerfeldt-klass. Det funkar dock absolut, och sen följer Weight Of The Mind’s Periapt – antagligen skivans ”titelspår” eftersom den innehåller textstrofen Tthe Bleakness Of Our Constant i en form av avslutande och nästan sakral känsla. 11:34 är inte så lång utan en lågmäld lugn sak som antagligen anspelar på klockslaget innan skivan sedan avslutas med svepande och episka Selene.
De längre spåren (Amethyts, Selene, This Onward Reach och Weight Of The Mind’s Periapt) håller sig på +7 minuter, men det ska sägas direkt att det aldrig blir tråkigt. Det håller sig dock alltid i en speciell känsla, och för egen del har skivan spelats rätt många varv – men alltid i ensamhet och när den har har haft möjlighet att få min uppmärksamhet.
En vacker skiva som låter ganska precis som den ser ut på omslaget. Hopp om gryning. Vacker och bister på samma gång.