En egenskap som är oerhört viktig om man försöker skriva en hel del om hårdrock är ödmjukhet. Få, om några, läsare är så kunniga och samtidigt passionerade avseende sin musik, och små fel i detaljer eller okunskap om akter som gått en förbi kan ske, och då gäller det att vara lyhörd och just.. ödmjuk. Dessutom kan en annan inställning innebära att man personligen går miste om saker som man verkligen inte vill gå miste om, och Tipset den här veckan är en sån sak. Det var i samband med serien Record Madness som rullade på Metalbloggen som bokstaven ”E” skulle skärskådas, en bokstav som faktiskt var relativt tom i skivhyllan. Påfallande många av den bloggens läsare påpekade då att de saknades en väsentlig och essentiell akt, nämligen Göteborgsdödsarna EUCHARIST. Det pratades då om såväl debuten ”A Velvet Creation” (1993) och kanske främst om uppföljaren ”Mirrorworlds” (1997).
Så här i efterhand är jag oerhört nöjd över att jag var ödmjuk och nyfiken den gången, för…tänk om jag hade missat det här? Det hade verkligen inte varit bra. Bra är däremot förstås bandet och skivan i fokus för veckan, alltså ”Mirrorworlds”. Mitt exemplar har ett något annorlunda omslag än det du ser här på bilden (kolla här för en mindre bild av mitt omslag), men eftersom det som inleder denna artikel är vad som frontar skivans historia även på Encyclopedia Metallum så är nog det här rätt. De brukar ha rätt på just den sidan, tänker jag. Spelar kanske mindre roll. Det viktiga och dte som räknas är ju innehållet, och det är 8 melodiska, en aning progressiva, dödsdängor som andas klassisk Göteborgsluft. Man kan höra ekon från tidigare DARK TRANQUILLITY, IN FLAMES och AT THE GATES – men det är ändå framfört och ihopskruvat till något helt eget. Från inledande titelspåret till avslutande Bloodred Stars så briljerar bandet. Till och med de instrumentala styckena The Eucharist och In Nakedness tillför något till skivan och är en fröjd att lyssna på – något som faktiskt oftast inte är fallet med instrumentala mellanstick. Såklart är det ändå de ”riktiga” låtarna som är bra. Dissolving, fantastiska With The Sun, Demons… raden är lika lång som antalet låtar, egentligen. Sångaren/gitarristen låter stundtals jäkligt lik Tompa Lindberg i AT THE GATES när han sjunger (det är förstås bra, som vi alla vet), och Daniel Erlandsson spelar trummor finfint (som vanligt, han har ju en meritlistan som börjar vara riktigt lång numera) och har ett bra samspel med basisten Martin Karlsson.
Överlag tycker jag att helheten imponerar.
Bandet, låtarna, produktionen (det är inget loudness war här, du får skruva upp volymratten ganska mycket om denna plattan hamnar i spelaren efter en ny skiva, men det gör inget tycker jag) – allt känns så moget. Genomarbetat. Välgjort.
Egentligen finns inte mycket mer att säga än att.. du måste lyssna. Gillar du den här typen av musik så kanske du redan har koll på dem, jag hade det inte – och är glad att jag fick chansen. Det här Tipset är BRA!