Rebellängeln Tipsar: HOPE DRONE ”Cloak Of Ash”

Kanske vet du det redan, men i samband med detta Tips är det värt att ta en liten repetition om hur november månad fungerar. Det är mörkrets månad i vårt vackra avlånga land, och det avspeglar sig – sen starten på Metalbloggen en sisådär 7 år sen – i tipsandet. 

Man kan säga att temat är svarta november även när det gäller det musikaliska.

Oftast svärtad musik som passar som soundtrack till månaden, något enstaka tillfälle också där titel på skiva eller artist har varit ledande för oss när vi träder in i vintern.

På Heavy MetAle har en höst passerat, och det har betytt att förra året presenterades NINE ”Lights Out”, STILLA ”Till Stilla Falla”, PALLBEARER ”Sorrow And Extinction” och THIS GIFT IS CURSE ”I, Guilt Bearer” som tips – och att vi nu är framme vid en repris.

Det här året har november 4 stycken torsdagar, och under dessa kommer vi att gemensamt sänkas ner i musikaliskt svarta vatten.

Det kan tyckas vara musik för dig som går runt med tankar om elände och mörker, men jag tycker istället du ska se det som passande sällskap för en årstid då det passar med långa promenader med röda och gula löv prasslande runt fötterna, då mörkret ute gör trevnaden inne stark. En månad då vi oftast väntar på snön och julen.

Det börjar med den här skivan.

Den är väldigt passande, trots att omslaget kan se nästan religiöst hoppfullt ut.

Australiensiska HOPE DRONE har släppt sin debut i år, 2015, och man går verkligen inte ut för att charma sin lyssnare på enklast möjliga sätt.

Det är liksom motsvarigheten till Melodifestivalens glättiga treminuterspastischer.

Inledande Unending Grey (passande titel för starten på novembertipsen, eller hur?) klockar in på mastiga 20 minuter och 5 sekunder. Efterföljande Riverbeds Hewn In Marrow och The World Inherited framstår ju som rena lättviktarna på sina dryga tio och en halv minut – och lättviktare som Every End Is Fating In Its Beginning eller Carried Apart By The Ceaseless Tides framstår som korta och koncisa eftersom de ligger mellan 6 och 9 minuter.

Totalt sett får man 7 spår, och för den som vill ha musik för pengarna är detta årets platta.

Skivan serverar typ 76 minuter som rör sig mellan atmosfärisk sludge, vackert plock och snygg black metal, och det fantastiska är egentligen helheten.

Trots att låtarna har väldigt episka och storslagna titlar så flyter allt ihop.

Trots att låtarna är så långa att de hinner vända sig och vrida sig fram och tillbaka både en och två gånger så är det i efterhand svårt att peka ut enskilda spår.

Och trots den enorma längden på skivan och dess låtar så vill man gärna lyssna på den från start till mål.


Ska man plocka fram någon detalj så kanske övergången från svinsnygg episk ”emometal” (lyssna så förstår du vad jag menar) till pisksväng kan vara något, lyssna från minut 10-11 in i Unending Grey så kommer ett sånt parti vid elva och en halv minut. Eller inledningen på The World Inherited, som rasar och svänger på samma gång.

Självklart är det här en skiva som du behöver ge både ett och fem varv, och som inte är helt enkel att älska vid första öronkastet.

Det är lite försöka flytta ett berg, och kräver lite insats.

Som alla dessutom vet är belöningen en sådan gång också stor.

HOPE DRONE är en spännande debutant som Rebellängeln kommer att följa, och ”Cloak Of Ash” är en alldeles utmärkt start på novembertipsandet.

Mörkt.

Kallt.

Grått.

Vackert.

Oändligt….

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.