November, och mörkrets inbrott. Snart är vintern här på allvar (ja, i vissa delar av vårt land har den antagligen redan kommit), och många är det som fruktar det stundande mörkret.
Traditionen bjuder att du på Metalbloggen får Rebellängeln Tipsar med extra fokus på det där mörkret. Hopplösheten som man kan känna innan man beger sig in i den långa vinternatten.
Jag kan inte tänka mig många skivor som passar lika bra att starta en sådan månad med som den här. INVERLOCH och deras ”Distance | Collapsed” är helt enkelt lika mycket soundtrack till misär som det är musik. Ibland vet man liksom inte ens om det är en låt man lyssnar till, eller om ens liv passerar revy. 5 spår totalt, och vi kan väl ta första låten som ett mycket bra exempel på just varför det här är en skiva som du verkligen kan grotta ner dig i såhär i mörkertider.
Distance Collapsed (In Rubble) heter låten, och den startar med 45-50 sekunder intro. Eller, intro, det låter lite som ett ont monster från Sagan Om Ringen vaknar i djupet av sin håla. Sen brakar man loss med trummor och bas från mullerska helvetet, och det är knappt att man ens kan urskilja att det är musik, en låt, förrän vid 1:45 då man släpper in en sologitarr som ritar snygga figurer runt vad som visade sig vara någon form av musik. När sången kommer in är man faktiskt inte säker… är det ens sång, eller bara extra muller? Med tiden ger det sig (det är helt klart sång, men vi snackar inte direkt lättlyssnad HAMMERFALL-pop här direkt..!), och sen får man 8:40 blandat muller, riff från helvetet, snygga solon och galopptrummor som skenar.
Första gången man lyssnar på den här låten vet man fan inte vad som träffade en.
Var det bra?
Ens musik, eller var jag liksom med i suggestivt experiment som skulle framkalla dystopi och depression?
Över skivans övriga låtar varierar man sig lite, men inte mycket.
From The Eventide Pool är antagligen ”gladast”, Lucid Delirium hårdast. The Empyrean Torment är knappa 12 minuter magnifik resa (lyssna på skiftet efter dryga 7 minuter, då man manglat långsam döds-doom fram till dess och sen släpper på bisvärmsriffen… jädrar, vad bra!) och avslutande Cataclysm Of Lacuna har – speciellt i början – skivans distinktaste riffande.
Ändå.
”Distance | Collapsed” är speciell, minst sagt. Den kräver ett antal varv, och du får lov att ha inställmningen att det liksom… ja.. blir lika mycket känsla och stämning som faktiska låtar. Förra gången den här skivan var med på bloggen hade inlägget titeln ”Less på våren, ljuset, livet”, och det är lite så.
Ändå tycker jag att det – precis som det ska vara – finns en liten liten strimma ljus i all det här. Vete fan varför, men varje gång jag spelat skivan och kommer till att sista låten Cataclysm Of Lacuna klingar ut så tänker jag att det faktiskt blir vår efter vinter. Lite som att det efter en skogsbrand kommer nya skott, if it makes sense?
Nåväl. Herrar Ben James (sång?), Matthew Skarajew och Marc Cullen (båda gitarr), Chris Jordon (bas) samt Paul Mazziotta (trummor) har verkligen skata något alldeles eget med ”Distance | Collapsed”, och trots att det här härstammar från soliga (tror man i alla fall) Australien så passar det vårt nordiska mörker.
INVERLOCH är den perfekta introduktionen till Rebellängeln Tipsar i november…