Rebellängeln Tipsar: JOE LYNN TURNER ”Rescue You”

Ser du musik i bilder?
Jag gör det inte speciellt ofta, men när jag spelar den här skivan så är det fasen omöjligt att tränga undan bilder av Eddie Murphy som stjärnan i ”Snuten i Hollywood” eller de puffiga axelvaddarna på Tubbs och Crockett i Miami Vice.

Guldstrupen JOE LYNN TURNERs soloplatta ”Rescue You” från 1985 har en ljudbild och stundtals ett sätt att presentera låtar som är så galet daterat, och när det  plingar som värst från synthen så vet man nästan inte om det är HUEY LEWIS & THE NEWS eller JOE LYNN TURNER som ska ta till orda och sjunga. Man kan lätt lura sig att tro att det blir skrattretande, men så är inte fallet, JLT har ju faktiskt förmågan att trycka på med den där skitnödiga stämman som gör att man bara smälter, och man kan höra hur YNGWIE MALMSTEEN-potentialen i honom. Han ser visserligen ut som en barnrumpa på bilden på omslaget, men det är fasen ingen slump att han gör den vokala insatsen på vår svenska gitarrgud (och representant i ego-vm) Yngwies klart bästa skiva ”Odyssey”.
Så låter dock inte den här plattan.

Det är mer AOR, och supermjuk hårdrock. Spår som Losing You svänger rätt bra, titelspåret och Eyes Of Love känns lite som PHENOMENA, och i ballader och halvballader som Young Hearts och Endlessly rinner smöret smäktande. Huey-Lewis-känslan infinner sig som mest i mitten av skivan, med Feel The Fire som svagaste punkt på plattan, men det kan man leva med.

Anledning är enkel, det är att skivan sen seglar rakt ut i den amerikanska bilåkar-himlen. Låtar som Get Tough, On The Run, Soul Searcher och The Race Is On är kanske löjligt enkla och rättframma, men de är de på det där sättet som gör att man inte kan värja sig riktigt. Kvalitet, kallas det visst, och rätt vad det är så sitter man där och trummar på ratten och sjunger med när man åker bil.

Givetvis är det herr Turner som är stjärnan här, det finns inget tvivel om det, och övriga bandet (Alan Greenwood på keyboards, Chuck Burgi på trummor och Bobby Messano på alla stränginstrument) får liksom finna sig i att vara fyllnadsmassa. Men de gör man rätt bra, och vem förväntar sig annat om man köper en platta som heter JOE LYNN TURNER snarare än ett namn på ett band?
Just det.
Ingen.

Mitt ex är från 2004, men ingen remastring eller editering verkar ha gjorts från originalet, och det finns inget extramaterial eller sånt. Inga krusiduller,, liksom.
Bara enkel, smittsamt bra hård rock med riktigt bra sång!
 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.