Rebellängeln Tipsar: MANIC EDEN ”S/t”

Ah… det ljuva 90-talet.
Ibland kan det liksom räcka med att se omslaget på en skiva för att förstå att den hör hemma just där, i det kanske svagaste årtiondet för hela hårdrocken. I tiden när grunge dominerade, när black metal föddes och när hela 80-talshårrockandet fallit ihop som en tuperad frisör utan hårspray.
Så är verkligen fallet här. Kasta ett öga på den Picassoinspirerade målningen som pryder MANIC EDEN’s självbetitlade omslag och gissa sen på årtalet. Säger du att plattan kom -94 så har du rätt, och det sound som denna supergrupp presterade är faktiskt också ungefär lika lättdaterat.
Supergrupp?
Jo. Faktiskt. Numera kanske Frontiers Records beställer album av alla möjliga konstellationer, och kompisar i samma stad släpper engångsföreteelser med band som fötts på fyllan lite titt som tätt, men när dte begav sig var detta faktiskt en supergrupp tycker jag. (Begreppet som sådant är ju tråkigt som bara den, och kanske ska vi en dag grotta ner oss lite i det… men det får anstå ett tag.)

Man har Adrian Vandenberg på gura (mer känd från sina år i WHITESNAKE, antagligen), Rudy Sarzo på bas (som har arbetsgivare som OZZY OSBOURNE, WHITESNAKE, DIO med flera på sitt CV), Tommy Aldrich på trummor (även han med tunga meriter från GARY MOORE, WHITESNAKE och OZZY OSBOURNE bland annat) samt Ron Young på sång.
Vem?
Ron Young!
Världens hesaste röst, typ!
Okej, han har kanske inte samma meritlista som sina kompisar, men för oss som verkligen gillade hans själfulla och ändå lagom skitiga insats med underskattade LITTLE CAESAR (kolla här för mer om dem) så blir detta den perfekta drivbänken för hans sång.
Allra bäst är balladerna – för, let’s face it, det finns sådana på en skiva som ser ut såhär, kommer från -94 och har den där laguppställningen – som har namn som Do Angels Die. Smörigt värre, men det funkar ändå.
Annars har bandet en mer funkig, rockig och svängig inställning till livet än vad man kan tro om man tittar på deras gemensamma nämnare och bandhistorik var för sig. Låtar som Gimme A Shot och min personliga favorit When The Hammer Comes Down har inte alltid åldrats på ett tidlöst sätt, och på sätt och vis är detta tipset verkligen en tillbakablick på just de där åren i början av 90-talet, men jag tycker lik förbaskat att det finns något speciellt med den här skivan. Den har en förmåga att åka fram lite då och då, trots att den är så daterad.
Eller kanske just för att den är det?
Jag törs faktiskt inte säga vilket som är rätt, utan nöjer mig med att med ett leende dela med mig av den här färgklicken.
Du vet om du gillar den här typen av musik eller inte, och om du gillar medlemmarnas arbeten eller inte. Om svaret är ja ska du absolut klicka på någon eller några av länkarna nedan. Plattan finns inte på Spotify (eller, jag har i alla fall inte hittat den där i skrivande stund), så bakom dessa länkar ligger lite YouTubespår med respektive låt.
Mycket nöje!

MANIC EDEN Can You Feel It

MANIC EDEN Do Angels Die

MANIC EDEN Ride The Storm

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.