Rebellängeln Tipsar: ODYSSEY ”Abysmal Despair”

Den här veckans Tips finns inte mer… och ändå gör man det.

ODYSSEY som namn har nämligen gått i graven – det var väl snyggt men nästan oanvändbart i all sin vanlighet kan jag tänka – eftersom bandet numera går under namnet BLACK TEMPLE. Som det sistnämnda har deras debutskiva ”It All Ends” recenserats här, och ska man vara helt objektiv och se till låtskrivarförmåga och ren kvalitet på framförande och produktion så är det antagligen en ”bättre” skiva än den här, första försökets ”Abysmal Despair”.
Men jag gillar lik förbannat ursprunget bättre, och det beror på känslan. Det syns redan på omslaget, där ”It All Ends” stoltserar med en stilistiskt korrekt och ”snygg” bild, medan ”Abysmal Despair” kör en Roschachtest-liknande bläckfläck som jag får till en fjäril men du kanske tolkar som något helt annat. Det senare känns påkostat, det tidigare känns hemmasnickrat.
Musikaliskt är det faktiskt också lite av samma sak.
Bandet spelar en egenartad form av rock’n’roll, uppblandad med sludge med någon form av skitig post-rock som resultat, och som ODYSSEY är det helt enkelt lite skevare, lite smutsigare, lite hårdare än det till viss del tillrättalagda BLACK TEMPLE.
Jag tror att det är anledningen till min förtjusning i just ”Abusmal Despair”, den känns svängig, hård, smutsig och från hjärtat.

Första gången jag la rabarber på plattan så var det låttitlarna som lockade mig.

De heter saker som Wolfspit And Witches Breath, Wicked Witch No Fucking Way och This Ship Is Sinking. Mattsvart, kan man liksom säga att färgen är, och när man får textrader som Come with me, I insist, to the Abyss (från titelspåret) så blir det ju inte ljusare direkt.
Med tiden ska jag erkänna att det faktiskt inte är de tuffast benämnda låtarna som är bäst på plattan med undantag för Wicked Witch. Inte för att de ovan nämnda är svaga, men för att det istället är anonymt döpta låtar som Darkred och framförallt Keloma som står ut.
Där lyckas Jesper (trummor), Witold (gitarr) och Jonas (bas och sång) verkligen hitta rätt, och kombinerar en härligt svängig känsla med stenhårt riffande. Och smuts.
Mycket smuts.
Man har sällskap av Robban från SKRAECKÖEDLAN på sång i titelspåret Abysmal Despair, men överlag är detta 8 låtar som känns ett steg från replokalen och demostadiet. På ett bra sätt, eftersom jag verkligen gillar känslan av hjärta och entusiasm.
 
Ska du bara lyssna på en enda sludge-rock-platta den närmaste tiden så är det den här, och gissa vad?
Jag har ett extra ex. Oöppnat. Du kan få det.
Allt du behöver göra för att medverka i utlottningen är att svara med en kommentar och ange vad du tycker att omslaget avbildar!
EDIT: Tävlingen är avgjord. Det blev ett sent bidrag som vann, med följande förslag:
Diabloxxx

Det är ju självklart Satan själv som sträcker upp armarna mot skyn och breddar vingarna.

Anledningen är enkel. Allt som hyllar Satan är värt vinst!

9 reaktioner på ”Rebellängeln Tipsar: ODYSSEY ”Abysmal Despair””

  1. Jag tycker det liknar en fjäril som även kan vara en ansiktsmask i form av en katt. Bläckfisken undrar jag var den är?

  2. Har funderat och funderat på vad det ser ut som och kommit fram till att om man lägger huvudet på sned så ser den nedre delen ut som en fiskmun eller kanske ännu mer de där eldskjutande blommorna i Super Mario Bros. Men på den övre delen går jag bet…ett urflippat rymdskepp från valfritt japanskt 80-tals shoot-em-up kanske?

  3. Chief Rebel Angel

    Alla: i och med att det efterföljande Veckans Tips är publicerat så drar vi en vinnare, och det blev i detta fall Diabloxxx. Alla motiveringar som har Satan i sig är värda att hylla!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.