Rebellängeln Tipsar: PHIL CAMPBELL & THE BASTARD SONS ”The Age Of Absurdity”

När jag var grabb så hade Bryan Adams flera riktigt stora hits. Summer of 69-eran, så att säga, och en av de skivor som gick varma under sommardagarna var en Japanimport av ”Live” Live! Live!” – där en av de största favoriterna var låten Kids Wanna Rock. Det har – om vi ska vara ärliga – egentligen inte ett smack att göra med denna Veckans Tips, men det refrängen i den Bryan Adams-dängan ropar ut att ”everywhere I Go – Kids Wanna Rock”, och varje gång jag spelar den här plattan så kommer den strofen tillbaka i skallen på mig – fast med en helt annan mening. 
Everywhere Phil goes – his kids wanna rock. 
PHIL CAMPBELL & THE BASTARD SONS är en ren familjefest eftersom den gamle MOTÖRHEAD-gitarristen har med sig i stort sett hela barnaskaran. Todd Campbell spelar gitarr & munspel, Dane Campbell hanterar trumstockarna och Tyla Campbell sköter basen. Den utomblodingen är sångaren Neil Starr. Det som gör allt extra kul är såklart att det inte är en trött familjeåterförening som vi bjuds in på, för ”the Age Of Absurdity” är en frustande och svängande rock’n’roll-skapelse som nog kan få vem som helst att dansa och headbanga. 
Med andra ord: ett alldeles perfekt Tips eftersom kombinationen av bra musik och en kul historia och bakgrund är fascinerande.
10 låtar bjuds vi på, där de allra flesta är tempodrivna rockande alster. Låtar som Ringleader, Freak Show, Skin And Bones, Gypsy Kiss eller Get On Your Knees håller hög klass och klarar sig bra i jämförelse med nästan vad du än kan kasta upp i genren ”smutsig tempodriven rock”. Inte oväntat egentligen, med tanke på framförallt farsans bakgrund, och visst är det antagligen anledningen till att många fått koll på plattan.
Men det finns ett par oväntade pärlor här också.
Jag är personligen mycket förtjust i texten och innebörden som framkommer på Dropping The Needle (att vara skivknarkare, helt enkelt, och då vinyl så att den bästa känslan i världen är att släppa ner skivnålen på tallriken) samt det lågmälda mörka och nästan PINK FLOYDska avslutande styucket Into The Dark som nog är skivan starkaste spår. Mest udda också, men av den där sorten som lever kvar i dig efter att skivan spelat klart. 
Nå, med det sagt: det här är en platta som sätter sig okej redan på första varvet och sen inte kräver fullständig uppmärksamhet för att avslöja sina hemligheter. Det är inga progressiva, vindlande spår eller avancerade texter som utgör en konceptskiva.
Det är enkel, jävligt bra och svängoig musik som talar lika mycket till skrevet som till hjärtat.
Var man än kommer vill ungarna rocka. 
Gubbarna med, tydligen, för så här hungrigt är det härligt att höra den gode Phil Campbell agera. ”The Age Of Absurdity” är här. 
Tack för det!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.