”Bara det finns sex och droger skulle jag jag nog klara mig utan rocken…!”
Citatet är lika roligt som det är ett gott exempel på storheten i den här klassikerfilmen, och kommer egentligen i eftertexterna när det bandet lägger ner (tillfälligt). ”This is Spinal Tap” har ju rätt många år på nacken, och som komedi liknar den faktiskt de första ”Sällskapsresan”-filmerna på så sätt att det inte är hysteriska inlagda skratt eller slapstick som serveras, utan en lite lågmäld situationshumor som blir bättre ju gånger du har sett den. Återupprepning och igenkänning är liksom en grundbult.
Att se när bandet leta efter rätt väg genom en stökig backstage-källare och gå vilse på sin väg till scendörren blir liksom bara bättre ju fler gånger du har sett den efter det genialiska i scenen nästan inte går fram första gången. Eller hela episoden när bandet beställer ny scendekor, en kopia på Stonehenge, men tar fel på tum och fot och får en miniatyr istället för en koloss på scen… så att när det ska dansas runt den blir resultatet rent löjeväckande!
Om ”Lords Of Chaos” är spelfilm modell otäckare och ”The Dirt” om MÖTLEY CRÜE är ren rock’n’roll-hoistoria så är detta nästan ursprunget till film om ett band. Den kom 1984. Det skojar man liksom inte bort.
Just nu ligger den här filmen på Viaplay. Jag kan tänka mig få bättre sätt att spendera en påsk på…