Några ord om MYRKUR, MY DYING BRIDE, TOMBS och BERZERKER LEGION

Samling runt pumpen – här kommer några mer eller mindre uttömmande ord om fyra skivor på raken. Notera att vi provar med en annan uppställning som omslag än tidigare, där skivorna ligger uppradade lite under varandra snarare än som en fyrklöver. Bra? Inte bra? Jämför med detta inlägg och ge din feedback!

Jag stödköpte MYRKURS nya album ”Folkesanger” för att dra mitt står till stacken för att butiker som Sound Pollution ska kunna klara sig. Jag trodde nog att det skulle vara lite av samma stuk som debuten, men tji fick jag. Det här är en folkmusikskiva, vilket man ju såhär i efterhand borde ha fattat.

Den här plattan är helt enkelt bedövande tris, och givetvis borde jag ha köpt en annan skiva. Bra att pengarna gick till ett gott ändamål ändå…

Vi går vidare till något kul istället. Eller, kul och kul – MY DYING BRIDE är ju motsatsen till glammigt och kul, men det är i alla fall en riktigt bra skiva. Jag har inte varit frälst MDB-fan förr och har i ärlighetens namn rätt taskig koll på deras backkatalog, men det här tilltalar mig redan från start. Inledningen med vackra och urstarka Your Broken Shore samt To Outlive The Gods är fläckfri i min bok.

”The Ghost Of Orion” är en skiva som växer med antalet varv, förmodligen lika mycket för att det är ett knippe mastiga pjäser att sätta i sig – flertalet spår ligger på mellan 7 och 10 minuter – och för att det är en skiva som vinner på helheten. Som anspelar lika mycket på känslan som sätts i svang som att det faktiskt är en låt du lyssnar på. Sammantaget kommer MY DYING BRIDE att få mig att forska noggrannare bakåt i diskografin med detta släpp, och bevtyget är en klockren 4:a. Jag ser redan fram mot att plocka fram den här plattan mot höstkanten och frossa i vemod!

”Obliterate The Week” och BERZERKER LEGION låter faktiskt precis som du tror om du studerar omslaget, titeln och bandets namn. Lite som att beställa in en cappricciosa och få precis vad man beställt. Inga överraskningar där. Det är melodisk döds med lite ”galopp-känsla” som påminner inte så lite om AMON AMARTH. Och det är ju bra, speciellt när bandet drar ner lite på tempot tycker jag. Låtar som The King Of All Masters och I Am The Legion är goa helt enkelt.

Bandet som sådant är ett riktigt hopplock av folk. Svenskt inslag i form av Jonny Pettersson (sång), Tomas Elofsson (gitarr) och Fredrik Isaksson (bas). Holländskt från Alwin Zuur (gitarr) och brittiskt från James Stewart (trummor). Stamtavlan rapar alltså upp band som ASPHYX, DARK FUNERAL, HYPOCRISY, VADER, GODS FORSAKEN och en rad andra band med rötter i döds- och black metal. Resultatet är en trevlig skiva, rätt stark och snyggt levererad. Bra, helt enkelt!

TOMBS har förekommit med klang och jubel på den här siten. Förra plattan ”The Grand Annihilation” hyllades stort, och ”Savage Gold” har varit ett av de mest välförtjänta Tipsen, så när årets ”Monarchy Of Shadows” landade blev undertecknad såklart själaglad. Men – det startar inte busenkelt att ta till sig direkt. De första dryga 2 minutrarna är intonande ”stämning” samt ett och samma malande riff som är så pass monotont att det faktiskt känns lite som om man vill ge upp.

Det ska man såklart inte. Mike Hill med mannar släpper sedan loss en 6 låtar lång black metal-ilsken best på världen, och även om det är tufft med titlar som Once Falls The Guilliotoine eller Necro Alchemy så är det mot slutet av plattan som det blir som bäst. Man Behind The Sun och The Dark Rift är favoriterna, och de är såklart riktigt bra.

Ändå. ”Monarchy Of Shadows” är bra, men når inte de svindlande höjderna som bandet skämt bort oss med de senaste utgåvorna. Det är nästan för… råbarkat enkelt ibland. Ursinne rakt upp och ner kan iofs imponera och fungera alldeles utmärkt som bränsle, men jag föredrar nog mitt TOMBS mer varierat.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.