Rebellängeln Tipsar är tillbaka efter juluppehållet, och det med en lika oväntad som skön gammal goding. Tyska RAGE tillhör inte vanligheterna på den här bloggen, men vet ni vad – det är ju rent av så att man kan bli lite less på alla dessa nya skivor som fått stå i rampljuset den senaste tiden. Årsbästalistor. Summeringar. Hårdrockskvällen. Det ständiga sökande efter nästa guldkorn… det kan liksom bli lite för mycket ibland, och visst kommer Tipsen att fokusera en hel del på de hemliga skivor som utgjort basen till årets val på Hårdrockskvällen (redan nästa faktiskt, då vi ska åka till Danmark..!) – men med den här skivan drar vi fram en hederlig gammal snuttefilt och låtsas som ingenting för ett tag. Även om det finns gemensamma nämnare, för den här plattan hamnade i Rebellängelns ägo som ett resultat av det där jagandet efter nya guldkorn.
Du vet, där på 90-talet (skivan släpptes -93, på klassiska tyska speed/power-metalbolaget Noise International) när man handlade via postorder för att komma åt ett större utbud, och man inte hade så mycket att gå på. Inget internet. Kanske en låt på en blandkassett man fått, eller om man hade tur – en video på Headbanger’s Ball som leddes av Vaness Warwick. Och så hade man Ginza’s beskrivningar.
”Tysklands Iron Maiden”. ”För fans av Black Sabbath”. ”Borde vara en del av de 4 stora thrashbanden”. Så kunde det stå, och det där chansade man ju på ibland. Speciellt i kombination med summan som skivan ifråga kostade, och så samlade man ihop beställningar tillsammans. Det gällde ju att komma över en viss summa för att det skulle vara fraktfritt, av någon anledning var just det otroligt viktigt. Antagligen för att ingen i gänget vill spendera pengar på just frakten, och att det var svårt att fördela. Skulle den som bara köpte en skiva betala lika mycket som den som köpte fyra? Knepigt.
Addera sen att man ju då hade sina ”inmutade” band. De som man hade tjing på att köpa skivorna från. Nicke köpte allt med AC/DC, Robert allt med BLACK SABBATH, den andre Robert allt med MAIDEN och så vidare.
Då kunde det bli märkliga köp sådär på slutet för att få ihop den sista summan och komma över fraktfritt. Ibland hade de ”mixpaket” med hemliga skivor, 10 LP för 100 spänn och så fick man se vad som kom med posten. Fy fan, då kunde man få skit – jag minns framförallt en platta med en låt vid namn Iron Dick. Den knäckte vi sen, så bra var den…
Hur som helst, ”The Missing Link” med RAGE var en skiva som köptes på ren chansning. Hade inte hört dem förr, men minns jag inte fel hade någon fått just en RAGE-EP i en sån där chanslåda och tyckte inte dte var helt kass, samtidigt som vi hamnade i ett sånt där läge att vi behövde kliva in med en platta för att få frakten gratis.
Enter: Peter ”Peavey” Wagner (bas och sång), Manni Schmidt (gitarr) och Chris Ephthimiadis (trummor), a.k.a RAGE och deras sjunde full’ängdare.
Och vilken fullängdare det är sen!
Den här plattan skulle faktiskt komma att logga rejält med speltid för min del, och även om den låter lite sunkig och väldigt daterad nu så diggar jag den fortfarande. Låtar som Firestorm, Refuge, The Pit And The Pendulum, Certain Days, Her Diary’s Black Pages eller titelspåret skickar såväl nostalgiska som härliga vibbar efter ryggraden.
Det sitter till och med så hårt att all den här texten bara ramlade ur skallen utan att det krävdes extra inlyssning på plattan. Det säger ju en del.
Vi sparkar igång Tipssäsongen med en nostalgisk pärla. Njut!