Sällan eller aldrig har vi power metal som Tips på den här bloggen, och nu när det sker finns det ett par distinkta och tydliga anledningar till att vi bryter trenden.
- Det här nästan lika mycket old school heavy metal som det är power metal
- En gång i tiden lovade jag faktiskt att det skulle ske. (Åh… Record Madness… så roligt, så jobbigt att hålla liv i – faktum är att det blev för jobbigt att hålla serien levande) Finns ingen anledning att inte hålla det löftet eftersom låtarna är riktigt bra!
- Skivan/bandet har en historia som behöver berättas.
Så. Amerikanska RIOT är veteraner. Det här, ”Immortal Soul” från 2011. är faktiskt bandets 14:e skiva (!), och man är fortfarande igång. Eller, typ igång. Det gäng som kör nu heter RIOT V eftersom det är bandets ”Mk 5”, och purfärska skivan ”Armor Of Light” låter ungefär som de tidigare versionerna av bandet.
Och här finns också en del av historien som vi behöver beröra innan vi går in på skivans innehåll. ”Immortal Soul” och den fjärde sättningen gick nämligen i stöpet eftersom den då enda kvarvarande originalmedlemmen, gitarristen Mark Reale, gick bort i början av året efter. Reale led av kroniska magåkomman Crohns syndrom, och innan man klarade av att knåpa ihop ”Immortal Soul” hade man bara mäktat med 2 skivor på ca tio år. Stora delar av den här skivan har spelats in på ren viljestyrka – det tycks som om man skickat filer med riff kors och tvärs, spelat in där man funnit tid och möjlighet och till slut lyckats skruva ihop ett alldeles utmärkt värv. Konvolutets tacktexterna med alla värmande komplimanger medlemmarna emellan är fin läsning, speciellt sångaren Tony Moore och hans hyllning till gitarristen Mike Flyntz som tycks ha drivit på mycket av det hela.
Nå. Skivan då.
Den inleder starkt med Riot, där den fantastiska textraden ”what’s it gonna take to make you riot?” sparkar igång hela klabbet. Man minns den och nynnar gärna på den strofen kan jag lova. Sen går man all-in med låtar som Still Your Man, Wings Are For Angels (kanske bästa spåret på skivan, också en sån där refräng som fäster som klister), Immortal Soul, Insanity och fina avslutningen med duon Believe och Echoes.
Att bandet har fortsatt utan originalmedlem men med ett svagt förändrat namn tycker jag är okej. Man gör det rätt stilfullt, med känsla och ömhet. Ändå undrar jag om man någonsin skulle kunna toppa det här? Snacka om värdigt avslut. Odödlig själ…