Baksidan på ABBATHs andra ”Outstrider” sammanfattar egentligen hela skivan och känslan i den på ett mycket elegant sätt. Istället för låtlistan så möts man av följande rader: ”There are no borders between us. Only frontiers to explore. No hinterlands to conquer. Oceans are but a distant shore. Outstrider leaps from from frame, gutting pain from every loss. No trenches dug divide us, only thresholds yet to cross.” Kort sagt – det finns inget som kan stoppa oss, vi ser på livet och världen som något att upptäcka och vi strävar framåt, ständigt. Oavsett vad. Och det är vad Abbath Eikemo (gitarr och sång), Mia Wallace (bas), Ole André farstad (gitarr) och Ukri Suvilehto (trummor) försöker förmedla på denna platta. Borta är King som sällskapade med frontmannen på debuten, och de 8 låtarna som utgör ”Outstrider” känns klart likriktade med IMMORTAL. Äldre dagars IMMORTAL. Måhända är det en slump, men resultatet är oavsett att ABBATH låter mer IMMORTAL än.. ja, nya IMMORTAL. Problemet? ”Northern Chaos Gods” som just IMMORTAL släppte förra året är en vida bättre skiva än ”Outstrider” (plats 12 på Årsbästalistan, för att vara exakt) – och då faller det hela lite.
Faktum är att jag är lite överraskad av ”Outstrider”, och då mest över min egen reaktion. Jag kommer inte in i plattan, trots snart 10-talet varv. Det flyter ihop för mycket för att det ska fästa rejält. För mycket mellantempo, och även om det blixtrar till med ett helt knippe sköna passager med det där magiska norska ”ridet”, eller en låt som Harvest Pyre sticker ut så blir det hela till slut lite för jämntjockt. Det borde tilltala mig mer än det faktiskt gör, men det gamla ordspråket ”the heart wants what the heart wants” är sant – så även om jag lockas av sinnebilden och stämningen som beskrevs i början av den här recensionen lyckas jag inte riktigt lura mig själv att det här är fantastiskt.
Det är.. bra. Varken mer eller mindre. Och det kanske är gott så ibland?
ABBATH ”Outstrider” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!