Recension: ACCEPT ”Blind Rage”

Tyska ACCEPT gjorde storstilad återkomst med ”Blood Of The Nations” år 2010. Man satte rivjärnet Mark Tornillo bakom mikrofonen, hyrde kanske världens bäste producent Andy Sneap och plockade fram det tunga artilleriet, där Wolf Hoffman inte bara levererade ett synnerligen träffsäkert strängbändande utan även sina bästa låtar på hur länge som helst. Att bandet varit borta från att producera nytt studiomaterial sedan 1996 års ”Predator” gav oss lyssnare en fullständig chockeffekt när den slog ner som en bomb. Jävlar, vad bra, var reaktionen från många av fansen, och att bandet sedan följde upp med att turnera med ny glöd och förmågan att inte bara göra sin gamla låtskatt rättvisa utan även ge den nytt liv innebär inte att chockvågorna blev mindre. ACCEPT var verkligen tillbaka!

”Blind Rage” är den tredje skivan sedan den återkomsten, med ”Stalingrad” (år¨2012) som mellanparti, och den här gången kan jag tycka att man valt att dra ner en aning på tempot. Det finns en knivsudd fler låtar som baserar sig på tyngd och melodi medan de framförs i mellantempo, framförallt i jämförelse med just ”Stalingrad” som var hårdare. Detta steg är enbart av godo, då ACCEPT visserligen inte gör bort sig när man vill leka benknäckare, men faktiskt är som allra bäst när man hittar det där magiska svänget – gärna med klassiska manliga ACCEPT-körer som bygger en episk känsla. Visserligen pratar vi nyanser här, samtliga tre skivorna är ganska likartade och följer samma recept, mer eller mindre ljudbild och vision – något som uppenbarligen burit frukt då veteranerna faktiskt knep förstaplatsen på försäljningslistan då skivan släpptes i Tyskland (och Finland, för den delen). Må vara att bandet inte längre är bosatta i landet utan spenderar sin tid på andra sidan pölen, de gamla landsmännen har inte glömt dem!

”Blind Rage” inleds med Stampede, en av skivans blekare ögonblick, för att sedan bjuda fina sviten Dying Breed, Dark Side Of My Heart, Fall Of The Empire, Trail Of Tears och Wanna Be Free. Där ligger skivans höjdpunkter, och jag har med vänner dividerat det där med hur skivan står sig gentemot de tidigare två i denna sentida releasecykel (att ge sig in och jämföra ACCEPT av idag med ACCEPT när det begav sig och man prånglade ut klassiska album som ”Breaker”, ”Restless And Wild”, ”Balls To The Wall” och ”Metal Heart” är lika svårt som onödigt). Det är inte helt enkelt. Jag tycker helt klart att den är snäppet eller två bättre än ”Stalingrad”, men man saknar förstås den där överraskningseffekten som erhölls i samband med ”Blood Of The Nations”. Helt klart är ”Blind Rage” otroligt jämn, och en av de där heavy metal-plattorna som man måste ha i år. Herrar Hoffman och Hermann Frank (gitarr), Stefan Schwarzmann (trummor), Peter Baltes (bas) och Tornillo (sång) är ett knippe rutinerade rock’n’roll-gubbar som har krutet torrt, och egentligen är den absolut intressantaste frågan den som infinner sig efter att skivans sista spår Final Journey klingat ut.

Vad händer nu?

35 år in i karriären står man kanske starkare än någonsin, lägger beslag på högsta listplaceringarna och har tre ganska likartade skivor som lagts på skivdiskarna under de senaste 4 åren. Vad gör man nu?

ACCEPT styrs av Wolf Hoffman, och det ska bli oerhört intressant att följa med på vad än planerna är, och hur man vill ta det vidare. Under tiden känns ”Blind Rage” som ett bra soundtrack, och betyget är enkelt…

ACCEPT ”Blind Rage” = 4/5, Mycket bra. Du behöver detta!

3 reaktioner på ”Recension: ACCEPT ”Blind Rage””

  1. Pingback: Tvekamp: ACCEPT “Restless And Wild” vs “Balls To The Wall” vs “Metal Heart” | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.