Recension: AMON AMARTH ”Berserker”

Klassiskt misstag: döm en AMON AMARTH-platta första gången du hör den, där låtarna kanske flyter lite på ytan. Det straffar sig garanterat senare när de helt plötsligt och lite smygande har satt sig som berget och du knappt kan få dem ur skallen – och detta fenomen är såklart närvarande även på nya ”Berserker”. Rebellängelns första kontakt med plattan, singlarna Raven’s Flight och Crack The Sky, gav inte mersmak och kändes inte sådär vansinnigt spänstiga eller spännande när de kom, men nu – ett tiotal varv med plattan som helhet senare – har båda låtarna vuxit och har sin alldeles givna plats på skivan.

”Berserker” är AMON AMARTHs elfte skiva, och efter alla varv jag har med skivan ska det sägas med en gång: detta är det skarpaste man producerat sedan ”Surtur Rising”, flera snäpp vassare än exempelvis föregångaren ”Jomsviking”. Kanske beror det på att bandet enligt egen utsago vill vara mer heavy metal? Det hörs kanske en aning i musiken för oss lekmän, den där lite mer melodiska och lättsmälta vibben, men sannolikt behövs inte speciellt mycket för att det ska fästa ännu hårdare än vanligt. Låtar som Mjolner, Hammer Of War eller Wings Of Eagles må vara relativt snabba, men de är långt ifrån kaotiska och minner nog mer om New Wave Of Brittish Heavy Metal än klassisk döds egentligen. Allra mest intressant blir det om man kombinerar vad bandet själva säger. Noa Söderbergs intervju i senaste Close-Up Magazine (nummer 217, Maj 2019) är rent av fantastisk eftersom den innehåller en hel del sprängstoff. Det är inte ofta man får höra artisternas innersta tankar, men här uttalar sig bandets riffmakare nummer 1 – Olavi Mikkonen bland annat om bandets arbetsmoral (”Vi blev inte kända över en natt, och vi är knappt kända idag trots att vi är världens kanske främsta dödsmetallband.”) samt om framtoningen och vikingatemat som lätt får skäll i Sverige (”Men i Sverige har vikingarna blivit tabu på grund av assosciationerna de ger. De frågar sig hur vi kan ha Tors hammare på tröjan, men samtidigt tycker de det är ascoolt med en låtsaspräst som springer omkring. Eller texter om att våldta lik.”).

Kort sagt: AMON AMARTH står för vad de är, och den här gången har de snickrat ihop en platta som kräver ett par varv för att verkligen göra sig rättvisa, detta trots att man lutar mer mot klassisk heavy metal än mullrig dödsmetal. Du vet att du som vanligt kommer att få ett helt knippe mer eller mindre oförglömliga riff och melodier som är svårare att få bort än ungdomsfinnar. Låtar som The Berserker At Stamford Bridge, Ironside, When Once Again We Can Set Our Sails, Into The Dark eller Fafner’s Gold kommer bita sig fast så du nynnar på dem vare sig du vill eller ej. Är det några invändningar som undertecknad har är det nog att skivan är väl lång. 56 minuter, och det finns en del låtar som inte lyckas charma mig trots den myckna speltiden, exempelvis Valkyria och till viss del Shield Wall, även om jag förstår av sociala medier och omröstningar att det är en poplär låt bland de flesta andra fans.

AMON AMARTH står verkligen fortsatt starka, och det råder ingen brist på inspiration. Bra jobbat, boys!

AMON AMARTH ”Berseker” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.