Recension: CATTLE DECAPITATION ”Death Atlas”

Det är kanske i elfte timmen den här skivan recenseras, men så är det ju lite passande också. CATTLE DECAPITATION har ett budskap till mänskligheten, och lyssnar man på det så framgår klart och tydligt att det är i elfte timmen för oss alla – om inte redan för sent. Den fantastiska omslagsbilden på senaste alstret ”Death Atlas” säger det mesta, då det inte längre är titanen Atlas som bär himlen på sina axlar utan ett dödens sändebud som bär en kollapsande jord medan sanden i timglaset rinner ut. Förra given ”The Anthroposcene Extinction” var en av Rebellängelns favoriter med en 15:e-plats på 2015 års Topplista – kombinationen av ursinne och förförande melodier golvade det mesta då. Det har inte blivit mindre av den varan till den här skivan, kan man snabbt konstatera – lyssna på när bandet brakar av One Day Closer To The End Of The World och Bring Back The Plague direkt efter varandra så har du faktiskt essensen i ”Death Atlas” på dryga 8 minuter.

Träffsäkert, såväl avseende lyrik som musik. Stenhårt och skört på samma gång. Smittande refräng, kolsvart känsla. Du nynnar och visslar gärna med i en luftig och snygg melodi samtidigt som ilskan väller fram mer eller mindre okontrollerat.

Under skivans gång får vi en del animerat material, datorkomprimerade röster som förklarar situationen för mänskligheten. I vanliga fall är detta något som Rebellängeln är direkt aggressiv mot, och hoppar över efter första varvet med en skiva (ja, i ärlighetens namn kanske ofta redan på det första varvet…), men den här gången passar det oerhört väl in. Kontrasten mot bandets intensiva låtar behövs, och tyvärr – får man säga – blir det en form av konceptalbum i samband med detta. Ett som handlar om vår undergång.

Genom låtar som The Geocide, Be Still My Bleeding Heart, Times Cruel Curtain, With All Disrespect eller det avslutande blytunga titelspåret hamrar CATTLE DECAPITATION in spik efter spik i mänsklighetens kista. Och vi har bara oss själva att skylla.

Travis Ryan (sång), Oliver Pinard (bas), David McGraw (trummor) Josh Elmore och Belisario Dimuzio (båda gitarr) skapar inte musik som är direkt lättlyssnad. Det är extremmetal, och som sådan kanske den inte når ut till massorna, även om så borde vara fallet. Dels för budskapet, dels för kvalitén. Detta är riktigt bra!

CATTLE DECAPITATION ”Death Atlas” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.