Recension: DEATH ANGEL ”Humanicide”

Det är ett sedan länge känt faktum att Rebellängeln har en svag punkt och ett gott öga till DEATH ANGEL och deras lite aviga och progressiva thrash. ”Act III” snurrade hejvilt hemmavid, och förra given ”The Evil Divide” hade inte bara ett av de snyggaste omslagen hela 2016, det var också en skiva av riktigt bra kvalitet. Nu skriver vi 2019, och bandet släpper den tredje skivan i sin ”varg-svit”, där omslaget pryds av tre jagande bestar. Precis som med de övriga två i sviten (”Relentless Retribution” 2010 och ”The Dream Calls For Blood” 2013) så är det en mastig skiva att sätta i sig – den här gången snackar vi 11 låtar på 48 minuter som tar ett par varv innan det sätter sig ordentligt. Precis som de tidigare skivorna i sviten är det också så att det finns såväl höjdpunkter som svagare delar.

”Humanicide” ger ett mycket dystert sken över samtid och framtid om man ser till såväl lyrik som delar av musiken. Det finns inget hopp egentligen, mänskligheten är dömd. Det är ett budskap som jag personligen har lite svårt att få ihop med just DEATH ANGEL och deras sköna inställning till livet, det räcker ju liksom att man ser bilder på framförallt de tre starka ursprungsmännen männen Mark Osegueda (sång), Rob Cavestany och Ted Aguilar (båda gitarr) så är det snarast livsglädje som lyser igenom – för att inte tala om live. Ställ de här lämparna på en scen så sprudlar de av energi och framåtanda! Den splittrade bilden gör att jag, personligen, inte riktigt kan ta till exempel titelspåret på fullt allvar.

Finns det magiska riff på den här skivan? Ja. Såklart. Inte bara av sorten tekniskt fulländade gitarrspels-riff, utan kanske framförallt finns det riff som i all sin enkelhet talar direkt till hjärtat. Lyssna på ex riffet som driver Revelation Song så förstår du precis vad jag menar, eller avslutande The Day I Walked Away. Ingen av dem är ilsken thrash, men det är förbaskat snyggt och med rätt känsla. Arga låtar finns också, se Divine Defector eller nämnda Humanicide. Bästa spåren som helhet kanske heter Agressor och I Came For Blood, men över hela skivan har jag ett problem: det är lite för utdraget. Det här är en platta som hade vunnit på att dels klippa bort något spår, men framförallt korta ner en del låtar. Bästa exemplet är kanske just Revelation Song, som ju har det där fantastiska riffet och gunget… men sen liksom aldrig kommer i mål. Det känns lite som om den fortsätter för alltid.

DEATH ANGEL är fortsatt hungriga, och gosse – det här bandet kan lira. Gillar du deras thrash och har ett gott öra till när de blandar den med klassisk metal så har du en fest framför dig med ”Humanicide”. Personligen tycker jag den är bra och förtjänar sina varv, men skivans främsta syfte är att aktualisera jänkarna som liveband igen, så att vi får se dem på festivalscener och förhoppningsvis egna turnéer snart igen. Det är där de är som allra bäst.
DEATH ANGEL ”Humanicide” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.