Recension: KEEP OF KALESSIN ”Epistemology”

De har en rätt märklig sits, norrmännen i KEEP OF KALESSIN.

Man levererar extremmetal som inte är extrem, och tycks genom det vara fångade mellan att å ena sidan nästan slå stort på bred front, och å andra sidan inte riktigt få cred inom metalscenen. Man är förstås medvetna om detta faktumet och skiter högaktningsfullt i det, men det kan inte alltid vara tvär enkelt att vara Obsidian Claw, allsmäktig bandledare, gitarrist och numera också sångare i just KEEP OF KALESSIN. Det är länge sedan man lämnade sin black metal-bakgrund, och sedan alldeles utmärkta ”Armada” 2006 så har man stakat ut sin egen väg där man levererar vad som ibland kallas ”epic extreme metal”, men som egentligen är melodisk black metal med inslag av dur och ren sång. Den vägen har inneburit medverkan i norska melodifestivalen (och det inte med någon mesig specialskriven låt, utan med knäckande hårda The Dragontower som dessutom tog sig bra långt i tävlingen), mängder av livespelningar – och avsaknad av det där enorma genombrottet som man liksom väntat på som ett bandets fans. De har lyckats bli populära över hela världen och har levererat skivor som håller toppklass rakt igenom – bandets musikaliska förmåga är rent av löjligt hög, och man lirar faktiskt brallorna av många av sina konkurrenter – men ändå tycks det inte lossna på riktigt, liksom.

Nu är det fem år sedan förra given ”Reptilian” kom ut, och sedan dess har det hänt saker i bandlägret. Sångaren Thebon försvann mer eller mindre spårlöst när han helt enkelt kapade kontakten med bandet och gav sig ut på långresa i världen, vilket gett effekten att Obsidian Claw (eller Arnt Grønbech som han egentligen heter) bestämt sig för att hantera sången på nya ”Epistemology” på egen hand. Jag var skeptiskt till det innan, men får erkänna att han gör det väsentligt bättre än vad jag trodde. Det har kanske att göra med han – enligt egen utsago – har varit den som format tidigare sångare (som även inräknar en viss Attila Czihar (numera i MAYHEM) och som även gör ett kort gästinhopp på en av bonuslåtarna i deluxeversionen av den här skivan) och nu helt enkelt applicerat detta på sig själv. Ändå blir det inte riktigt samma gnistrande insats som jag tyckte att Thebon bidrog med, detta är lite som att jämföra en träningsprodukt med någon som hade både träning och mer talang till att börja med, och stundtals reagerar jag på att sången är en vek del av totalen.

Annars är det mesta som vanligt faktiskt. Låtarna är långa (stundtals för långa, den här gången tycker jag inte att de svävande instrumentala partierna är riktigt lika passande som på exempelvis tidigare nämnda ”Armada” eller ”Kolossus” från 2008), det är den sedvanliga mixen av höghastighetsrens, löjligt starka melodislingor och det karakteristiska riffandet från Obsidian. han har ett sätt att spela som känns väldigt eget, och hyvlar ut riff efter riff på ett härligt sätt. Totalt 8 låtar i originaluppsättning (2 extra på deluxeutgåvan), där inledande Cosmic Revelation bara är ett kort intro, och som vanligt finns inte en enda svag låt. Starkast tycker jag snabba Universal Core, gungiga Necropolis och egensinniga (utan skriksång alls!) The Spiritual Relief samt avslutande titelspåret är, även om det sistnämnda kanske drar ut lite väl långt på det i slutet.

Ändå.

Efter dryga tjugotalet varv med den här skivan så är känslan en aning besviket. Det är bra, men det är faktiskt inte lika bra som den senaste trion skivor. Det känns grundare, helt enkelt, och jag vet inte om det är för att spetsen i sången saknas eller om det är för att låtmaterialet inte har samma djup. Eller för att jag är mer än lovligt förälskad i just de senaste skivorna. Det kan vara vilket som. Kanske tar de sig under året som kommer också, men exakt i skrivande stund ser jag det för sannolikt att det är en annan KEEP OF KALESSIN-platta jag skulle gräva fram ur hyllan om jag var sugen på bandets säregna musikaliska uttryck. Utan att det är dåligt.

Betygsmässigt vacklar jag fram och tillbaka. 3? 4? Ska man väga in omslaget, att bandet faktiskt utlyste en tävling på Facebook och valde det bidrag man fick in som man tyckte var mest rätt och läckrast, ett kul initiativ som dessutom blev ganska lyckat? Ska man väga in att extraspåren (Anima Mundi och Novae Ruptis) är rätt bra? Med risk för att jag får äta upp det när det är dags att summera året så blir det ändå det lägre betyget den här gången, aningen förvånande eftersom jag de tre senaste gångerna delat ut full pott för KEEP OF KALESSIN.

KEEP OF KALESSIN ”Epistemology” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

1 reaktion på ”Recension: KEEP OF KALESSIN ”Epistemology””

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.