Recension: LUCIFER ”III”

Tredje skivan med LUCIFER är här, och precis som vanligt står bandets sound och stuk på två ben; doom av samma stuk som BLACK SABBATH en gång i tiden gjorde odödligt samt klassisk rock’n’roll. Tyngdpunkten kan ibland växla mellan de två inom en och samma låt, men i stort sett är receptet oförändrat sedan debuten och resultatet lättlyssnat och mysigt. Med åren har LUCIFER hittat hem mer, och denna tredje skiva är den bästa i bandets diskografi av den enkla anledningen att låtmaterialet är bra. Dessutom finns det tre tydliga bärkrafter som samverkar snyggt här. 1) Johanna Sadonis röst. Hon är grundare och bandets centrum, och jag tycker att låtmaterialet på ”III” passar hennes röst alldeles utmärkt. 2) Riffen. Flera av låtarna har kluriga men enkla riff och det är klart att det luktar Nicke Andersson över dem även om det faktiskt är Martin Nordin och Linus Björklund som är strängbändare i bandet. 3) Sist men inte minst har man en botten av ett enkelt men ruggigt snyggt ”komp” på trummor (med just Nicke på pallen) och bas (av Harald Göthblad).

Att göra något svårt på ett sätt så det verkar enkelt är ju tecken på storhet, och i korthet kan man säga att det sammanfattar vad LUCIFER lyckas med här.

Flera av spåren är riktigt vassa. Ghosts, Midnight Phantom och Leather Demon som inleder plattan har väl alla varit singlar eller videospår och därmed låtar som bör lyftas fram, men personligen är det Pacific Blues, Flanked By Snakes och avslutningen med udda/enkla riffet som driver Stay Astray som sedan faller över i Cemetary Eyes som tilltalar mest. Stay Astray nog den absoluta favoriten om en enda låt ska väljas, medan Midninght Phantom kanske är bästa exemplet på hur bandet lyckas kombinera ljus (rock) och mörker (doom) i en enda låt.

Sist men inte minst: rasande läckert omslag, eller hur?

LUCIFER ”III” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.