Svenska lättpunkarna MILLENCOLIN är väl ett sånt där band som delar er läsare i två. De som inte alls gillar stuket och inte ger bandet någon uppmärksamhet, samt de som likt undertecknad fallit för för bandets lättillgängliga sätt. Tillhör du den första skaran så har du knappast hört den här skivan, och tänker heller inte göra det. Du kanske inte tänker läsa vidare rent av, och det är ju ditt val. Men – du missar något i så fall. Bara så du vet. Så här pass långt in i karriären har det hunnit bli skiva nummer nio, och alla låter.. likadant. Typ. Inte exakt, förstås, men grundreceptet är inte ändrat. Precis som vid första skivan ”Tiny Tunes” så baserar bandet sin musik på starka melodier, ganska snabba refränger och ett sätt att närma sig lyssnaren som betyder att du inte behöver ha hört låtarna tidigare för att kunna sjunga med. Det finns inte mycket överraskningar alls, men eftersom man levererar så jäkla bra så spelar det ingen roll – det fungerar perfekt ändå.
Örebrobandet består alltjämt av Nikola Sarcevic på sång och bas, Matthias Färm och Erik Ohlsson på gitarr samt Fredrik Larzon på trummor, och på ”True Brew” levererar man 13 spår som är ett rejält steg upp jämfört med förra given ”Machine 15” och ungefär på par med tio år gamla ”Kingwood”. Det säger en hel del, tycker jag, då ”Kingwood” är min personliga favorit i bandets diskografi.
Bästa den här gången är faktiskt helheten, snarare än något enstaka spår. Som vanligt klockar de flesta låtarna in på 2,5-4 minuter som sig bör, och även om här finns en del spår som är ruskigt vassa och svåra att skaka av sig (främst titelspåret, Bring Me Home och avslutande Believe In John) så är det helheten som imponerar mest. Det finns faktiskt inga svaga punkter på den här skivan. Inga. Och det är förstås rätt häftigt, att på den nionde skivan i karriären lyckas hålla sig precis till samma grundrecept och samtidigt levererar en så genomstark skiva som fäster så direkt. Det påminner faktiskt inte så lite om BAD RELIGION och deras insatser, och även om det kan låta som stora ord så är nog MILLENCOLIN vår svenska motsvarighet.
”True Brew” har snurrat väldigt frekvent sen den landade i postlådan, och ett tydligt tecken på att det svänger är min äldste sons reaktion. Varje gång den åker på hemmavid (minst ett par tre gånger varje helg har det blivit) så nynnar han med och dansar. Skivan är dessutom proppfull med ”hockeykörer”, dvs där man kan oohh:a och aahh:a utan att sjunga faktiska ord, och jag har upprepade gånger tänkt på min text om ”Highway to Hell – En musikalisk Uppfostran”. Det här känns som en nyckel!
Betygsmässigt är det inte mycket att bråka om. Det kanske inte är en skiva som bjuder på oändligt djup och som blir den framtida livskamrat, men som bekant är det bland det svåraste som finns att skriva enkelt men samtidigt bra. Och det lyckas man alldeles lysande med. Jag förstår att många av er kanske tycker att ”lättpunken” som MILLENCOLIN bjuder på är en aning mjukt för er, men ni får faktiskt skylla er själva i så fall….!
MILLENCOLIN ”True Brew” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
Pingback: Höj näven! | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!