Recension: NE OBLIVISCARIS ”Citadel”

När Australiensiska NE OBLIVISCARIS släppte sin debut ”Portal Of I” så behövde jag i alla fall två månader på mig för att ge mig på att skriva något om den. Det tog enorm tid att smälta och assimilera det verket, och till slut fegade jag ur och skrev ingen riktig recension utan tog skivan som ett Tips istället, något som ger möjlighet att skriva mer generiskt och mindre specifikt. Nu har det snart gått två månader sedan uppföljaren ”Citadel” kom ut, och jag finner mig i lite samma sits. Egentligen vet jag inte om jag är mogen att skriva recensionen ännu, men precis som undertecknad orerade om i den här ”söndagsbilagan” så finns det ju en tidsaspekt på recensioner också. Det blir lätt löjeväckande om jag ska dra igång årsbästalistor och annat (där den här skivan väl dyker upp), och sen inte ens ha vågat mig på recensionen. Alltså – den här recensionen är skriven med känslan av att jag inte bottnat skivan ännu, och at tiden kommer slå mig på fingrarna avseende plattan. Here goes!

”Citadel” är verkligen extra allt. bandet är ju inte modesta i sitt musikaliska uttryck överlag, men här drar man alla känslor, kontraster och reglage till max och spelar på det. Skivan är indelad i 3 sektioner, kan man säga, vid namn Painters Of The Tempest, Pyrrhic och Devour Me, Colossus. Den första och sista sektionen har underkapitel som Painters Of The Tempest (Part 1): Wyrmholes, eller dryga sexton och en halv minuter långa Painters Of The Tempest (Part II): Triptych Lux (och som i sin tur är så lång att den i sig har tre olika kapitel!). Totalt säger såväl konvolut som stereodisplayer att det är 6 spår man ges, men eftersom det ofta är stöddigt långa saker så blir det ändå långt över 45 minuter eklektiskt musik som ska smältas. Till och med titlarna på låtarna larmar om att detta är storvulet på gränsen till pretentiöst. Adderar man att bandet på den här given dessutom ger mer plats till Tim Charles som hanterar fiol, rensång och keyboards så finns förstås en överhängande risk att detta skulle bli pannkaka, men därtill är NE OBLIVISCARIS på tok för talangfulla. Dessutom har man fingertoppskänsla. Fingerspitzgefühl, helt enkelt, för att påminna er om gamla tider (ni som förstår referensen förstår den, övriga kan låtsas som om det regnar).

Dan Presland (trummor), Benjamin Barey och Matt Klavins (gitarr), Brendan ”Cygnus” Brown (bas och Xenoyr (growl) fullgör sättningen, och de här herrarna mosade det Australiensiska rekordet för crowdfunding i samband med att man ska lansera sitt turnerande för just ”Citadel”. Man samlade över $80 000 från fans från hela världen, och det är alldeles tydligt att det här är ett band som snart har världen för sina fötter. Det sker förstås i huvudsak av en anledning.

Låtmaterialet.

De låtar som resulterade i debuten ”Portal Of I” fick tid att skruva fast sitt järngrepp i undertecknad, och där är jag inte riktigt ännu med ”Citadel”. Vissa spår – främst kanske de där bandet vräker på – är lättare att ta till sig, och som sådana ligger såväl Pyrrhic och Devour Me, Colossus (Part I): Blackholes bäst till. Jag kan ändå se att just tidigare nämnda Painters Of The Tempest (Part II): Triptych Lux är en sån där som växer till sig över tid. Egentligen är det bara inledande instrumentala Painters Of The Tempest (Part I): Wyrmholes som jag finner överflödig. Eller kanske en aning märkligt placerad, nu känns det som ett intro mer än en paus i stormen, och jag har ofta rätt svårt för alltför segdragna intron. När jag trycker play vill jag ju att själva skivan ska börja rätt snart…

Nå. NE OBLIVISCARIS är bland det mest intressanta och egensinniga (med kvalitet) du kan lyssna på, och du kommer att se och höra mer av bandet framöver. Ändå petar jag inte in den här skivan bland de 20 främsta detta år, vilket kanske kan tyckas konstigt (speciellt som jag faktiskt höll föregångaren som den allra bästa av alla släpp 2012). Dessutom ser du att betyget stannar på 4, snarare än den 5:a som texten kanske antyder. Anledningen till det är att jag ännu ej helt övertygats om det extravaganta tonläge som bandet har på ”Citadel”. Ibland kan det nästan kännas sökt, att man försöker vara komplicerad – för att i nästa sekund flöda lika naturligt som en vårflod. Jag är kort sagt tveeggad. Än…

NE OBLIVISCARIS ”Citadel” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

5 reaktioner på ”Recension: NE OBLIVISCARIS ”Citadel””

    1. Chief Rebel Angel

      Det har jag förståelse för. Är rätt eget och passar det inte så gör det nog aldrig det. Man kan inte ”lära sig” gilla det.

Lämna ett svar till Chief Rebel Angel Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *