Recension: OPETH ”In Cauda Veneum”

En del skivor behöver mer tid än andra. Eller, kanske rätt uttryckt: Rebellängeln behöver mer tid med en del skivor än med andra innan de har förankrats fullt ut. Det här är en av de skivorna. Första varvet jag spelade ”in Cauda Veneum”, OPETHs trettonde studio (tänk att de nu släppt 8 skivor efter ”Blackwater Park!) så var jag inte överväldigad. Det var svulstigt, men grep inte tag om mig. Det slog inte an någon speciell känsla eller sträng, och skivan fick efter de två första varven vila lite. Och återkomma. Ett par gånger, faktiskt, varje gång med stigande puls.

Åtagandet som de gett sig på, OPETH, är nog bland det häftigaste jag sett på många år. Att ge ut vad som i grunden är samma skiva men på två olika språk, med samma innebörd och i stort sett direktöversatta titlar är verkligen att utmana sig. För egen del är det engelska versioner som gäller, jag är inte bekväm med de svenska alstren trots att det i allt väsentligt är samma låtar. Tankarna som återges här är alltså uteslutande baserade på den engelska versionen – ett band av OPETHs dignitet ska helt enkelt operera på en internationell och global scen anser jag, och de små och korta mellanspelen med dialog på svenska räcker gott som exotiskt inslag i min bok. Heart In Hand smakar bättre på en OPETH-låt än Hjärtat Vet Handen Gör.

”In Cauda Veneum” innehåller 10 spår om man räknar med introt Garden Of Earthly Delights, men trots att den brakar lös fint i första riktiga spåret Dignity så är det en sån där sak som i alla fall jag hoppar över när man hört det ett par gånger. Det spelar mindre roll, för kvar finns alldeles tillräckligt med bra och mastig lyssning. Nämnda Dignity är ett bra val av öppningsspår och målar en fin bild av vad OPETH handlar om just nu. Framöver känns det sannolikt att det blir en öppningslåt för bandet. Efterföljande Heart In Hand tillhör de starkaste låtarna på skivan, tillsammans med oerhört fina balladen Lovelorn Crime där Micke Åkerfeldt sjunger bättre än kanske någonsin förr. Det rent av sjunger i bröstet när tonerna träffar! Spår som Universal Truth, Next Of Kin, Charlatan och The Garroter visar sedan upp ett band i full kontroll över sitt musikaliska uttryck. Herrar Åkerfeldt (sång, gitarr), Fredrik Åkesson (gitarr), martin Axenroth (trummor), Martin Méndez (bas) och Joakim Svalberg (keyboard) har genom otaliga gig och oändliga mil på vägarna finslipat sitt sound och sin identitet och det märks på den här plattan.

Allra mest i sista och bästa spåret All Things Will Pass. Detta är ”det nya” OPETH i sin optimala form, och om det här bandet en gång var världsledande inom progressiv dödsmetall så slår man här ner bopålarna i en form av hårdrockens PINK FLOYD. De sista minuterna på den här låten är så bra att man reser ragg av njutning. ”In Cauda Veneum” är som helhjet det mest spännande bandet släppt sedan ”Heritage” markerade en ny era för bandet. Och med ett band som OPETH säger det rätt mycket…

OPETH ”In Cauda Veneum” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

2 reaktioner på ”Recension: OPETH ”In Cauda Veneum””

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.