Recension: PEARL JAM ”Gigaton”

Det är bra länge sedan de lämnade grungesoundet nu, PEARL JAM, och de senaste årtiondena har man varit ett mer eller mindre regelrätt rockband med mer gemensamt med exempelvis FOO FIGHTERS än gamla NIRVANA. Årets ”Gigaton” är inget undantag och bjuder på såväl luftig som driven rock när det är som bäst… och en del udda och säregna alster som inte alltid faller undertecknad på läppen. Inledningen där bandet radar upp Who Ever Said, Superblood Wolfmoon, Dance Of the Clairvoyants och Quick Escape är riktigt bra, en kombination av direkt träff och lång efterverkan då djupet i låtarna gör dem hållbara och intressanta även över tid. En platta helt i den färdriktningen hade gett ett gjutet betyg i de övre trakterna, men tyvärr tycker jag inte att man håller uppe trycket hela vägen riktigt.

Låtar som Alright, Buckle Up, Comes Then Goes… de är okej, men det blir lite för mycket av visor när så pass stor del av skivans tyngdpunkt hamnar i de trakterna. EDDIE VEDDER har med sin soloplatta och tilllika filmsoundtrack ”Into The Wild” gjort en totalt avskalad skiva – för egen del är det lättare att komma till tals med en sådan sak i form av dedikerat soloprojekt. Jag vill ha mitt PEARL JAM lite mer rivigt, och om man ska balansera med mer finstämda alster så vill jag se dem som krydda snarare än basvara.

Trots det: det är imponerande att man är i stort sett ograverade som band sedan man slog igenom med klassikern ”Ten”, och att man fortsatt utvecklar sig. PEARL JAM har alltid valt sina egna vägar. Att undertecknad bara delvis ser storheten i ”Gigaton” är givetvis inget de bryr sig om, då den betraktelsen är min och enbart min. Jag nöjer mig med den briljanta första halvan av plattan, samt det urläckra, silverglänsande och attraktiva omslaget. Den digitala bilden gör inte den fysiska produkten rättvisa på långa vägar…

PEARL JAM ”Gigaton” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.