Vi måste prata om ABIGAIL WILLIAMS

Det är ju ett jävla bra namn på ett band, ABIGAIL WILLIAMS, speciellt om man spelar amerikansk black metal. Kultigt nog är det dessutom numera i allt väsentligt ett enmansprojekt, då det är Ken Sorceron (bilden ovan) som är bandet. (Ja, det finns en lång historia där, med otaliga byten av medlemmar, hemorter och annat – läs mer här om du vill.) Han skriver alla låtar, spelar alla instrument generellt och är helt klart bandets magnum opus. För egen del har jag hängt med sedan ”In The Absence Of Light” 2010 (se där en skiva som varit Tips på bloggen rent av!), och gillar det där episka anslaget som finns i musiken. Det är liksom lika delar naturromantik och jävlaranamma.

I korthet har vi berört ABIGAIL WILLIAMS (namnet för övrigt taget efter en kvinnofigur som var framstående 1692 års häxprocesser i Salem – där förnamnet såklart har satt spår i allehanda hårdrockstermer) på bloggen lite, men av någon anledning missade jag att sätta mig in i plattan från 2019 lik förbannat. Per hade dessutom upp den på Hårdrockskväll i januari, och den har legat på ”att göra”-listan, men så fan att jag fått tummen ur.

Till häromsistens när Linus ropade att han ju hade ett ex i butiken, och kunde ta med det i senaste beställningen. Klockrent, för vi måste nog prata lite om just det här bandet. Jag har frågor – kanske har du svaren?

Visst är det väldigt likt, omslaget på ”Walk Beyond The Dark” (ovan) och BELL WITCH med sin ”Mirror Reaper” (den undre)? Samma känsla, och nästan bara olika vinkel på vad man ser där den ena visas framifrån och den andra från sidan. Bandets namn/logga på samma plats. Samma konstnär (Mariusz Lewandowski), och givetvis blir man nyfiken på om banden köpt sina omslag vetandes om varandra eller om det är en slump att två amerikanska akter med lite ”underground”-känsla ger ut plattor med liknande motiv. Fast det är klart.. det skiljer två år (2017 respektive 2019) mellan släppen, så sannolikt visste i alla fall Ken vad han gjorde.

Dessutom: känns det inte som om ABIGAIL WILLIAMS gått lite under radarn, och inte fått samma cred som exempelvis WOLVES IN THE THRONE ROOM, NACHTMYSTIUM, AGALLOCH, ABSU, PANOPTICON eller DEAFHEAVEN, exempelvis? Eller är dte så enkelt att det är mitt fel, för att jag missat såväl föregångaren ”The Accuser” som just ”Walk Beyond The Dark”?

För jäklar vilken stark skiva i alla fall den sistnämnda är. Från start till mål, inte ett svagt spår och det det gäller oavsett om det är långa svepande 10-miutersepos som The Final Failure eller Black Waves, eller snärtiga medryckande saker som Into The Sleep och Ever So Bold. Man reser lätt ragg, faktiskt, och jag är mer än nöjd att jag äntligen fick tummen ur och satte mig in i plattan.

Läste dessutom på sociala medier att eftersom alla livespelningar är inställda så har man gett sig fan på att istället börja med en ny skiva. Det är bara bra det. den ska jag inte missa!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.