Recension: PRIMORDIAL ”Exile Among The Ruins”

Egentligen är det helt osannolikt, det faktum att irländska PRIMORDIAL har lyckats bygga en kommersiellt framgångsrik karriär. Långa och dystra låtar med lyrik om historska händelser som svält, pest och krig är ju liksom så långt från radiovänlighet man kan komma, och i ett allt snabbare snurrande samhälle kan man tänka sig att tiden för att stanna upp, lyssna och tillgodogöra sig så här pass krävande musik är snäv. Att det blir för djuplodande för att gå hem hos massorna, helt enkelt. Det skiter A.A Nemtheanga med mannar högaktningsfullt i, och fortsätter på sin inslagna linje – antagligen eftersom de helt enkelt inte kan något annat. Vad än de ger sig på blir det oåterkalleligen just… PRIMORDIAL. Med långa dystra låtar om svåra ämnen. Och banne mig – det ger ju just kommersiell framgång och genomslag bland de stora massorna. Bandets nionde skiva ”Exile Among The Ruins” är ett av Metal Blades största släpp för året, och man placeras högt upp i genrens mediala bevakning. Det är fascinerande.

Allra bäst var ju PRIMORDIAL under skivorna ”The Gathering Wilderness”, ”To The Nameless Dead” (framförallt den, det är alltjämnt den starkaste plattan bandet presterat) samt ”Redemption At The Puritan’s Hand”, men detta är också riktigt starkt. Det är ett snäpp upp från förra given ”Where Greater Men Have Fallen”, tycker jag, och betyget i slutet av recensionen känns rätt givet. Personligen gillar jag allra bäst när bandet liksom riktar kraften inåt, och hittar den där extra nivån. När Nemtheanga liksom går lite hårdare och mer intensivt i rösten. När han liksom gräver i sin själ för att pressa fram extra mycket känslor i vibratot. Som i Sunken Lungs, eller To Hell Or The Hangman, där det sistnmämnda förresten är ett bra exempel på att alldeles oavsett hur det här bandet slungar en låt som blir det alldeles oavsett just PRIMORDIAL. MacUlliams och O’Floinns gitarrriff maler egentligen rätt enformigt, MacAmlaighs bas och O’Laoghaires trumspel fokuserar på stabilitet – rent krasst skulle det här kunna bli rätt…. taffligt. Men det blir det inte. Samma sak med balladen Stolen Years, eller inledande Nail Their Tongues.  Resultatet följer liksom ingen logik – det är mycket bättre än så.

Precis på samma sätt som PRIMORDIAL är en form av humla som flyger på framgångelns himmel och plockar kommersiellt pollen, trots att de egentligen – sett till vad de vill säga och skapa – egentligen är en humla som inge borde klara den bedriften. Visst är det befirande med akter som skiter i sådana regler?

PRIMORDIAL ”Exile Among The Ruins” = 4/5. Mycket Bra. Du Behöver Detta!

5 reaktioner på ”Recension: PRIMORDIAL ”Exile Among The Ruins””

  1. Fastnade inte för Primordial ordentligt förrän på Redemption-plattan. Tror inte den nya är riktigt lika bra, men håller med dig om att det är en rejäl uppryckning från förra skivan som bara hade en eller två bra låtar.

    1. Chief Rebel Angel

      ..men du menar att du INTE gillar ”To The Nameless Dead”? Det kan ju vara så, men spännande att diskutera!

      1. Har inte jättekoll på alla deras skivor, köpte en av deras tidiga skivor (kan ha varit Journeys End) när den kom ut, fastnade inte riktigt för den, sen tog jag inte upp Primordial-tråden igen förrän långt senare. To the Nameless Dead har jag nog bara hört någon enstaka gång. Jag får ge den några fler chanser!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.