Wow. Det där såg jag inte komma – men Rebellängeln är helt golvad av den här plattan. Bandet har ju flera plattor i bagaget och har alltid varit habila, men om någon hade sagt till mig att jag skulle dela ut maxbetyg till årets giv hade jag skrattat högt och avfärdet det som nonsens. Tji fick jag, för SKELETONWITCH anno 2018 levererar musik på en helt annan nivå än i sitt tidigare liv. Det är som om allt de gjort innan varit för simpelt och tvådimensionellt. Och svartvitt, och helt plötsligt är det tredimensionellt och i färg. Med ett djup i låtsnickeriet som håller absolut högsta nivå.
Första spåret Fen Of Shadows valdes till singel, men det är nästan som att de bara valde första bästa låt eftersom hela låtlistan är så rackarns stark att man faktiskt hade kunnat välja varenda låt som singel. Fen Of Shadows är ett val lika gott som något förstås, trots att den är typ 8 minuter lång och därmed inte utifrån klassiska mått borde vara helt given som singelspår. Det roliga är att det sen bara fortsätter. When Paradise Fades, Temple Of The Sun, titelspåret, The Luminous Sky, The Vault, Carnarium Eternal och Sacred Soil. Vartenda spår är toppklass. Eller, nu ljög jag. Carnarium Eternal är liiiiite svagare än övriga, men annars är det guldlåtar hela högen. Och varierade, här finns allt från ösigt riffande av närmast rockig modell till piskande tvåtakt – inte sällan i samma låt dessutom. Det är närmast omöjligt att peka ut en speciell låt som favorit, så istället vill jag lyfta fram gitarrspelet som skivans genomgående höjdpunkt. Det spelar ingen roll om vi snackar riffsnickeri, timing eller fantastiskt välspelade och passande melodiska solon – Scott Hendrick och Nate ”N8 Feet Under” Garnette levererar en av de bästa insatser jag hört på.. ja.. sen första gången man golvades av hur Greg Macintosh hanterade gitarren i PARADISE LOST när det begav sig runt ”Shades Of God”, Icon” och ”Draconian Times”. Inte med teknisk finess i fokus kanske, utan med känsla.
SKELETONWITCH har varit i farten rätt länge nu, detta är 6:e plattan och den kommer ungefär mitt i deras andra verksamma decennium. En av anledningarna är att man bytt sångare, och att tidigare vokalisten Chance Garnette (japp, storebror till gitarristen Nate) lämnat, och ersatts av Adam Clemans. Rent sångmässigt är det förvisso ett litet lyft, men den stora skillnaden är att Scott Hendrick fått gå all-in på hur låtarna ska skrivas och läggas upp. Ett bra exempel på hur ett band kan blomma upp om någon öppnar fönstret och släpper in lite frisk luft, så att säga.
Med ”Devouring Radiant Light” gör SKELETONWITCH alltså TRIBULATION och HARAKIRI FOR THE SKY sällskap som maxpoängare detta musikår 2018, ett oväntat och välkommet inslag på en kommande årsbästalista. En blivande klassiker.
SKELETONWITCH ”Devouring Radiant Light” – 5. Absolut nödvändigt!