Recension: SMASH FASHION ”Big Cat Love”

En av de roligaste sakerna med hobbyn ”recensera musik” är att man ibland dyker på saker som man aldrig i helskotta skulle ha plockat upp annars. En skiva eller en grupp som man kanske inte visste fanns, eller vars alster inte lockar över huvud taget. En del gånger visar det sig förstås att det fanns anledning till det, medan det då och då ramlar in riktiga pärlor som sedan för alltid berikar ens liv.

SMASH FASHION beskrevs av Classic Rock Magazine som (håll i er nu) ”fizzy pop and psyche-tinged glam-punk with an injection of macho 70s arena rock-swagger”. Ska vi vara knäckande ärliga så låter det som en skiva jag aldrig hade tagit i med tång. Nu råkar det dock slumpa sig som så att ett exemplar av debuten ”Big Cat Love” landade i min postlåda i somras och sedan dess överraskat mig med att faktiskt logga ganska rikligt med speltid. Se där, vad en stor katts kärlek kan göra!

Bandet i sig består av en knippe snubbar med stora och långa försänkningar inom musikindustrin, men som jag personligen har lite eller inget samröre med sedan tidigare. Roger Deering (sång, gitarr) är fullständigt galen och hopkollad med MOTT THE HOOPLE och CHEAP TRICK om jag förstår saken rätt, Lloyd Stuart Casson (gitarr, en del sång) har lirat i Johnny Depps gamla band ROCK CITY ANGELS, Tony Kinman (bas, sång) är en lokalkändis inom amerikansk punk i samma ådra som THE CLASH, och Reijo ”Repo” Kauppila (trummor) har ett förflutet i SMACK. För min del är den enda beröringspunkten faktisk förra basisten NIgel Mogg som lirat med QUIREBOYS, och som fortsatt bidrar med bas på ett par låtar på skivan.

Musikaliskt rör vi oss inom tidig rock, glam, den känslan som finns i band som SWEET, , QUEEN, THE WHO och en del DAVID BOWIE.Över elva spår vickar man stjärt, skakar fjäderboa och spatserar i tajta brallor, samtidigt som man faktiskt levererar ganska varierade och väl ihopskruvade kompositioner. Personligen är det de två spår som ramar in skivan som är favoriterna, inledande Wicked Ways och avslutande Stairs To Nowhere, där främst den sistnämnda har bitit sig fast. Däremellan finns spår som Stay Of My La La (helt meningslös titel men med en rubrik som sitter som ett tuggummi under skon), Marionette och den lite sådär Californiskt surfglidande Just A Kiss At The Starting Line. Kort sagt så överraskar skivan en gammal gubbe som lever för lite tuffare musik.

Det innebär däremot lite av ett bekymmer när en betygssiffra ska delas ut. Jag kommer inte att spela den här skivan (tror jag ju nu då, tydligen vet man inte säkert) om tre eller sju år, trots att jag tycker att den var rätt trevlig. Men jag är å andra sidan inte heller målgruppen, och har som du säkert förstår egentligen inga referensramar eller väderstreck inom musikstilen.

I min bok blir detta en betygstvåa, med betydelsen att det är ”Godkänt – För Fans och Samlare”, men jag vill uppmana er som har ett gott öga till de referenser som nämns och mer erfarenhet inom detta spår att kolla in skivan och dela med er av vad ni tycker. Läs texten mer än att stirra er blinda på själva siffran, och det ska bli mycket intressant att höra era tankar. Tyvärr hittar jag inte musiken för streamad lyssning via Spotify eller liknande, så vill man provlyssna gäller antingen iTunes eller det oändliga internätet….om man nu inte köper plattan direkt, förstås!

SMASH FASHION ”Big Cat Love” = 2/5. Godkänt. För Fans och Samlare

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.