Söndagsbilaga: Mera malt, humle, jäst och distade gitarrer

…såhär mitt i påsken så hade jag lite olika funderingar om Söndagsbilagan. Tänkte ett tag skriva om ”black metal för nybörjare”, sen dyka ner i hårdrocks-merchendise-världen, och finner till sist att en del tidsnöd (verkligheten bråkar med mig den här våren, mitt ”riktiga” jobb har varit fullständigt galet det senaste halvåret och lagt sordin på de allra värsta bloggandet…) gör att det inte blir någotdera av detta. Istället ska vi ha en uppföljare, alltså till den söndagsbilaga som gick under namnet ”Malt, humle, jäst och distade gitarrer” och som publicerades tidigare i våras. Nedanstående texter löpte en sommar på Metalbloggen, och eftersom de var så väldigt utspridda och spretiga så tycker jag det kan vara intressant att samla ihop dem på ett och samma ställe. på så sätt kan nog även du som läst en del av dem hitta de texter du inte sett förr.

Fortsatt gäller att det är så krystat så krystat när det gäller kopplingar mellan ölens och skivans/artistens/låtens namn, men det är väl lite sådär ostigt nördigt. På ett bra sätt, hoppas jag…

——————————————————————————————————————————————————————————-

5 A.M ARMORED SAINT

Armored Saint

Brewdog 5 A.M Saint – Armored Saint ”La Raza”
Ska man börja med det lättaste här så är det väl kopplingen. ”Saint”. Det är en ganska banal namnmässig koppling, men för mig funkar det bra. Det finns nämligen en del likheter mellan dessa två produkter.
Det är lite av doldisar, kan man säga – men ändå mycket bra i längden.
Brewdog anser sih själva vara ”the epitome of pure punk”, och vill utmana de stora och etablerade bryggerierna med sitt lite mer oberoende och uppkäftiga sätt att angripa bryggkonsten.
ARMORED SAINT har ju varit av och på under så otroligt många år, och var faktiskt en gång den grupp som de riktigt stora ville rekrytera från. Senaste skivan ”La Raza” kammade hem en betygssjua på Werock, och fick mig dessutom att följa upp med en intervju med gitarristen Joey Vera. Mest intressant är kanske ändå att skivan har vuxit på mig, rejält.
Har flera gånger tänkt ha den som Veckans Tips – men det har liksom inte blivit läge för det. Än.
Och lite så är det med Brewdos 5 A.M Saint.
Ölen är inte helt enkel att få tag i, den ingick i bryggeriets samlingspaket av fyra flaskor som ett tag fanns (finns kanske fortfarande?) på Systembolaget.
Den benämns som ”iconoclastic amber ale”, och är tappad på 5%. Färgen är rödbrun med ganska djup nyans, och både doft och smak bjuder på en rejält humlad ale.
Perfekt en varm sommardag.
Lika bra en regnig sommarkväll.
Ungefär som ARMORED SAINT ”La Raza”. Funkar om du vill ha sväng i bilen, skönt utomhushäng eller fokuserat lyssnande.
Det gäller bara att hitta fram till dem.
Till 5 A.M Armored Saint!

——————————————————————————————————————————————————————————————————————

HALE TO KING NOTHING

Hale to Nothing

Brutal Brewery Hale to Nothing – Metallica ”Load”

Brutal Brewing har släppt en ekologisk ale vid namn Hale To Nothing. Nothing, det är ett ord som verkligen kan leda till diverse ascossiationer med låttitlar, så vilken väljer man om man ska följa sommarserien ”Malt, Humle, Jäst och distade gitarrer”?
Jo, man får följa kvalitén.
Eller, kanske, bristen på kvalité.
Och då känns ju en skiva som METALLICA ”Load” som självskriven.
Det är ju verkligen en skiva som lovar lite mer än den håller, och lustigt nog så heter ju bästa låten… King Nothing.
ölen Hale To Nothing är tappad på 4,5%, och enligt Brutal Brewing (som väl, om jag inte minns helt fel, är en del av Spendrups…?) så har man tänkt ungefär såhär, fritt översatt:
Tänk på saken, om ingenting fanns här för att skilja saker åt så skulle allt vara en stor, stressig, hopbollad, rörig sak. Förmodligen trist också. Det är en av anledningarna till att det är bra att stanna upp och njuta. Med ett Hale till Ingenting, förstås. Det finns inget articiellt eller falskt i den. Bara bra saker. Som organiskt malt och humle som ger den här ölen sin egen, unika, uppfriskande smak. Vi tror att det är något speciellt. Så slappna av. Njut. Inget särskilt!

Jaha.
Tyvärr då, så är ju själva ölen synnerligen medioker. Det är träigt och trist. Rätt så meningslöst. Faktum är att skivan som METALLICA producerat är bättre, men det är ändå en viss likhet. Det är liksom inte helt rätt ändå.
Hale To Nothing?
Nä. Jag tror inte det. King Nothing?
Mer troligt…

————————————————————————————————————————————————————————————–

THE PALE ALE DEPARTURE

The Pale Ale Departure

Sierra Nevada Pale Ale – Novembers Doom ”The Pale Haunt Departure”

Okej, det är fredag, sommar – och vi rullar vidare med serien om vansinnigt långsökta kopplingar mellan olika skivtitlar och ölsorter.
Denna vecka: toppklass rakt igenom!
(eller, ja, kanske inte på hur namnet är kopplat, men i alla fall på kvalitén på öl samt skiva)
I ena ringhörnan, Sierra Nevada Pale Ale, en av de bästa som Systembolaget saluför.
I andra ringhörnan, NOVEMBERS DOOM ”The Pale Haunt Departure”.
Pale Ale Departure, kan vi säga att det slutar som.
Ska vi börja med musiken till, denna gång?
Jag tycker faktiskt det.
Detta är nämligen en mycket bra skiva, en sån där som bara biter sig fast och varje gång man hör den så tänker man att ”varför lyssnar jag inte på den här oftare…?”.
Du hittar en mer djuplodande genomgång av plattan här, men vi kan väl i detta sammanhang ändå säga som såhär: detta är tung doom med growl, och med ett sådan sväng och en sådan känsla för melodi att det nästan är ett måste i din skivhylla.
Endast det bästa är gott nog som sällskap, och det ska vi ha.
Den knubbiga, lite söta flaskan med grön etikett är perfekt som kompis.
Det är – förstås – Sierra Nevada Brewing som står bakom den. Brygden är tappad på 5,6% och kommer från USA- Precis som NOVEMBERS DOOM
Kollar man Systembolagets smaknötter så sägs det att det är Fruktig, balanserad smak med inslag av aprikosmarmelad, honung, örter, ljust bröd och mandarin.
Det må vara hur det vill med det, jag ska inte ge mig in i en diskussion om sådan med folk som antagligen är experter. Istället säger jag att detta är en perfekt kompis att svalka sig med på sommaren, likväl som att den har tillräcklig sting och djup för att fungera en ruggig höstkväll.
En novemberkväll, kanske?
Hur som helst – Sierra Nevada Pale Ale och NOVEMBERS DOOM ”The Pale Haunt Departure” är en suverän kombination. Prova själv så ser du!

—————————————————————————————————————————————————————————————————————————-

CRYSTAL CARAVAN – THE SHIPYARD APPLEHEAD HOTEL

Shipyard Applehead

The Shipyard Brewery Applehead – Crystal Caravan ”Against The Rising Tide”

Okej.
Du har fattat nu va?
Varje fredag denna sommar, typ, får du ett inlägg i en serie där en skiva och öl ställs bredvid varandra, och där en stundtals mycket svag och dubiös koppling görs dem emellan när det gäller namnet.
Det hela kommer ursprungligen från Lördagslyxen ”Malt, Humle, Jäst och Distade Gitarrer”, men då brände jag ju liksom av nästan alla vettiga namnkopplingar, så nu är det mer eller mindre panikartade sådana som gäller.
Denna fredag kanske tar rekordet, men det skiter jag i.
Det finns nämligen ännu en anledning till att jag vill belysa den här skivan, CRYSTAL CARAVANs ”Against The Rising Tide”, och det kommer vi in på så småningom.
Först dock – ölen.
Shipyard Brewing, och den udda Applehead.
Jag gillar oftast inte när öl och fruktsmaker blandas.Belgisk öl – där jag har fått för mig att det är vanligast – är inte någon av mina favoriter. Bådar inte gott, alltså.
I detta fall är det äpple och kanel i både doft och smak.
Drycken är nästan smutsgul, och lite grumlig, så inte är det med stora förhoppningar jag smakar den… men, facit är bra mycket bättre än mina farhågor.
Det funkar faktiskt, framförallt till mat. Kanske är det så fruktig öl är tänkt att avnjutas, fast jag inte har fattat det förr?
Etiketten pryds också av en ridande ”pumpkinhead”, fast med äpple istället för pumpa (var du med på den?) som skalle. Rätt udda. Hela skapelsen är tappad på 4,5% och har US som ursprungsland. En rätt märklig upplevelse, egentligen, som vi för resten av detta inlägg kan lägga till handlingarna.
Låt oss fokusera på skivan istället.
Crystal Caravan ”Against The Rising Tide” har ett tredje spår som heter ”Apple Hotel”, och det får vara kopplingen denna gång. Strunta i att det är lätt krystat, och fokusera istället på plattan.
Detta är nämligen rock’n’roll när det är som allra bäst!
Du hittar den på Spotify, och medan du försjunker i fullständiga fullträffar som ”We Always Lose”, ”Love And Direction” och kanske framförallt den enorma ”Wrecking Ball” så kan du ju också läsa recensionen som jag petade in på Werock en gång i tiden, trots att jag nog var snål med betygspoängen då.
Hur som helst, det var tänkt at jag skulle intervjua bandet i samband med det (och det är nu vi kommer in på det jag ville berätta i inledningen)´, och det gjorde jag också. Pratade länge med låtskrivaren och gitarristen Björn Lohmander (störde honom till och med på deras julbord så att han fick gå undan…). Skrev och skrev allt som hände, och lade alla mina anteckningar i en plastmapp för att renskriva och publicera på Werock senare under veckan.
Och…
…tappade bort hela plastmappen.
Den mappen innehöll även noteringar för ”Månadens DVD” av bland annat WHITESNAKE och AMON AMARTH, och att den försvann var egentligen helt värdelöst.
Detta var mitt i decemberruschen på det vanliga jobbet, och jag var stressad över allt annat som skulle färdigställas, så det kom mig inte för att ringa tillbaka till Björn heller.
Jag tänkte att jag minns nog det mesta ändå.
Men tiden bara gick. Och gick.
Och till slut var det januari, och när det var dags att skriva ner det hela så…. hade jag glömt prick allt. Så det blev ingen publicerad intervju, fast den genomfördes.
Jag skäms lite över det.
Även serien med Månadens DVD gick i graven. Orkade inte börja om med de filmerna och notera och skriva på nytt.
Synd, i båda fall, men kanske mest på intervjun.
Det var nämligen rätt bra, vill jag minnas. Björn berättade massor om hur de spelat in plattan live i studion, spelet bakom kulisserna när det gällde att skriva och skapa musik när man är 7 (!) stycken i bandet och om hur han semestrat i Amerikanska Södern och följt bluesgitarristen Robert Johnssons fotspår (ni vet, han som står i korsvägen och säljer sin själ till Djävulen för att kunna spela gitarr). Bland annat.

Kanske hittar jag en dag den där magiska plastmappen som innehåller anteckningarna.
Kanske inte.
Till dess får man nöja sig med skivan. Och en fruktig öl till….

——————————————————————————————————————————————————————————————————————————————-

ARCH ENEMY CHAOS LEGION IPA

Arch Enemy Chaos Theory Legion

Brewdog Chaos Theory IPA – Arch Enemy ”Khaos Legions”

Återigen är det Brew Dog som är bryggeriet i fokus denna fredag, denna gång med sin IPA Chaos Theory. ”Predictibly Random IPA”, som de själva kallar det, och givetvis är ordet ”Chaos” ett ord som gör att man kan koppla det till massor av skivor. Funderade ett tag på SEPULTURAS ”Chaos A.D”, men till slut så valde jag ARCH ENEMY ”Khaos Legions”, helt enkelt för att jag gillar att länka till gamla recensioner.
Så då gör vi det.
Den recensionen finns här, och om den skivan kan man väl sammanfattningsvis säga att det är en bra skiva, men den förändrar knappast livet för någon.
Precis som denna öl, möjligtvis med undantag för att den är tappad på brutala 7,1% och att det möjligtvis skulle kunna tippa någon över kanten.
Smakmässigt följer det dock skivan väl.
Bra, men inte ditt livs höjdpunkt.
Den är rätt mörk för att vara en IPA, och faktiskt nästan mer besk än humlig, tycker jag. Udda sak, och det vanliga inslaget av blommig doft och smak finns inte riktigt.
Själva skriver de dock såhär om den: Nja… liiiiite överskattat, tycker jag nog. Brew Dog gör bra grejor, men detta är inte det bästa de åstadkommit. Tycker jag då.
Men det funkar ju en fredag. Och skivan var ju bra. Dessutom får jag avsluta med ännu en länk, till bilder och recension av när just ARCH ENEMY spelade live på Tyrol häromsistens.
Hepp!

Den mest underskattade bedriften från 1900-talets vetenskap. Glöm Butterfly Effect, tänk på Brewdog Effect. Underneath the random behaviour is à sense of order and pattern. In this world of order, Chaos Rules.

—————————————————————————————————————————————————————————————————————

AVANTASIA SCARECROW ORGANIC ALE

Avantasia Scarecrow Organic Ale

Wychwood Brewery Scarecrow Organic Ale – Avantasia ”The Scarecrow”

…om vi nu haft ett par kopplingar mellan öl och skivor där det varit tveksamma och långa slutledningar som satt samman det som presenterats så är det lite tvärtom denna fredag.
Denna fredag är det nämligen rätt tydligt.
Vi pratar om AVANTASIA och skivan ”The Scarecrow”, samt Wychwood Brewerys öl Scarecrow.
Räcker inte det nmanet så kan man dessutom kolla in omslag och etikett – det är rätt samma vibb på den fågelskrämma som presenteras. Lätt rutten, och med undertoner av skräckfilm, snarare än barnsaga.
Skivan i sig är riktigt bra, med flera olika sångare (Tobias Sammet sjunger förstås själv, men han får också sällskap av Jorn Lande, Michael Kiske och Alice Cooper), och på det hela taget är skivan väldigt varierad. Långa episka titelspåret är nog min favorit ändå, och just det tycker jah har ett drag som minner mig om denna öl.
Här har jag hällt upp ölen i ett riktigt högt glas, vilket ger mig än mer känsla av att ölen är lång, liksom. Den tar sin tid att inmundiga.
Helt organiskt tillverkad och tappad på 4,7% så påstår Wychwood att English Barley malt and whole leaf Target Hops combine to evoke lazy, hazy days of summer in this serenly satisfying Golden harvest brew.

Ölen är nästan lite gyllene (vilket förstås rimmar med etiketten, där står att det är Golden Pale Ale), och doftar lite sött. Hö? Kanske.
På det hela är det i alla fall en svalkande öl, som mår bra av att få ta lite tid på sig.
Precis som skivan!

————————————————————————————————————————————————————————————————————–

PRIMAL FEAR SEVEN RED SEALS

Red Seal Ale

North CoastBre wery Red Seal Ale – Primal Fear ”Seven Seals”

Okej, kolla noggrant på bilden. Det är 5 ex av den fantastiska ölen Red Seal Ale, samt ett ex av skivan ”Seven Seals” med Primal Fear.
Det rimmar inget vidare.
Men, denna öl finns inte på mitt lokala Systembolag, och när jag hade bunkrat upp i Solna så tog det tyvärr ett gäng flaskor innan jag kom på den här kopplingen… så nu blir den halvdassig.
Det får du leva med.
Ölen är nämligen sjukt bra, och just nu årets favorit!
Bryggd av North Coast Brewing och tappad på 5,6% så är detta 355 ml (den amerikanska modellen av flaska) ren jävla njutning, och det är som etiketten säger:

Malt & hops are beautifully married in this copper red Pale ale. Generously hopped fot à long spicy denouement. Water, malted barley, hops, yeast & that’s all.

Fantastisk öl, som sagt, och det är en en sort jag verkligen rekommenderar till var och en.
Skivan då?
Jo,,, alltså, detta är den enda plattan jag har med tyska PRIMAL FEAR, och den är helt okej. Låtern Rollercoaster är mer än okej, den har jag ofta med i spellistor. Riktigt bra.
Snyggt förpackad också, och med en sådan öl.. ja… vad kan egentligen gå fel med den kvällen?
Inget.
Speciellt med lite humor till.
Givetvis menar tyskarna ”7 förseglingar” som ska brytas, men nog vore det roligare att knäcka ”7 sälar”, liksom. 7 Röda Sälar Ale!

———————————————————————————————————————————————————————————————————

THREE HEARTS STOCKHOLM BLOODBATH

Three Hearts Sthlm Bloodbath

Three Hearts Stockholm Festival Beer – Trident ”World Destruction” & Astral Doors ”Requiem Of Time”

Okej.
Förra veckan hade vi en skiva, flera öl (samma sort på dem, men ändå – flera flaskor).
Denna vecka har vi en öl, två olika skivor – och du undrar förstås vad kopplingen är. Hur i all världen kan man koppla ihop Krönleins Bryggeris (Halmstad) med både TRIDENT och ASTRAL DOORS??
Enkelt, sägert jag.
Svaret ligger i titeln, men inte på skivorna. ”World Destruction” respektive ”Requiem Of Time” (recensioner klurigt gömda bakom respektive namn, utan istället för sina låttittlar.
Båda skivorna har ett spår döpt till ”Stockholm Bloodbath”, och det ger förstås en given koppling likväl som ett intressant tema. Vilken skiva är, egentligen, den som främst förmedlat tanken och känslan av Stockholms Blodbad?
Själv är jag ganska kluven, men efter det är ett extraspår hos Borlängeborna ASTRAL DOORS får jag nog hålla dödsskvadronen högre.
Trident har dessutom hunnit med att både vara Veckans Tips och bli intervjuade för Werock.se).
Ölen är svamlig, vanlig lager.

Bryggeriet försöker med fina ord få oss att tro mer om det hela: En hyllning till vår vackra huvudstad ett ljust helmaltsöl av yppersta kvalitet, naturbryggt till rätt styrka och smak, av speciellt utvalt halländskt kornmalt, en blandning av de finaste humlesorter och vårt kristallklara källvatten.

Vi som smakat ölen vet bättre.
Detta är öl som funkar om det är varmt eller fint att bli redigt berusad till, inte om man söker en fin smakupplevelse… egentligen kanske dess främsta funktion är för dem som vill bli rejält packade.
Skivorna är detta fall betydligt bättre än den öl som erbjuds, och såväl Astral Doors som Trident erbjuder några riktiga höjdpunkter.
Den förstnämnda avslutar egentligen sin skiva med tunga ”When Darkness Comes” (om det nu inte var för det extra bonusspåret som ger oss dagens koppling), en låt som är riktigt bra, medan Trident inleder med ursinniga ”Jaws Of Satan (Spawn Of Hell)”.
Det roligaste kanske är att jag verkligen gillar båda sångarna i dessa band, trots att de är helt väsensskiljda.
Patrik Johansson är den klassiska hårdrocksrösten som ger ASTRAL DOORS sin stil, medan Tobias Sidegård gör ett stortartat jobb med growlen i TRIDENT (hans insatser i NECROPHOBIC är förövrigt riktigt bra anser jag, främst ”Hrimthursum” är en riktig höjdarplatta).
Nå, denna fredag avslutar vi tydligen i blodbadets tecken. Stockholms blodbad!!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.