Söndagsbilagan: Besatt av RED HOT CHILI PEPPERS

Välkomna tillbaka till söndagsbilagorna på Heavy Metale, och Besatt.

Det var kanske tveksamt om serien Besatt skulle få en fortsättning i samband med att det var dags för sommaruppehåll, men med tanke på hur många skivor som har hamnat i min maniska blick så blir det en höstsäsong av serien också. Precis som med vårsäsongen så är syftet egentligen kanske mindre att skriva mycket om själva skivan, och snarare att göra nedslag i livet och de situationer och tillfällen som varit aktuella i samband med att just skivan för stunden varit som mest aktuell för min del. Ni känner säkert igen det, ibland kan det räcka med höra ett enda riff eller en enda textstrof för att man genast ska förflyttas mentalt till en annan tid och kanske en annan plats.

Minnen som ibland har legat djupt begravda tränger till ytan och om man fångar dem så kan man verkligen få en riktig rundtur i nostalgins tecken. Den här serien handlar om sådant. Den handlar om skivorna som tar mig tillbaka till sådana hållplatser i livet – och varför inte börja höstsäsongen med en riktig lågoddsare?

Nä, precis.

Jag har inte direkt hymlat med att RED HOT CHILI PEPPERS är en riktig ”guilty pleasure” för min del. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt varför, men det bandet hamnar prick i min solar plexus – och har så gjort sen första gången jag kom i kontakt med dem. Det var med plattan ”Mothers Milk”, en skiva som min klasskamrat och likaledes arbetskamrat för sommarens feriejobb satte i öronen på mig. Egentligen vet jag inte varför jag inte hade brytt mig innan – det här var i gymnasiet, mellan 1:an och 2:an vill jag minnas – men jag kan tänka mig att jag hade en hårdnackad inställning om att det inte var riktig hårdrock innan och aldrig ens gav bandet chansen. Hade nog aldrig hört dem förr, även om jag väl säkert sett nåt omslag.

När jag väl fick höra det hela så var det dock kärlek vid första öronkastet, och som tur var hade Peter – som han hette, min musikaliska sugardaddy i detta fall – alla plattor från bandets tidigare karriär. Perfekt.

Jag påbörjade en resa rakt ner i funkstökighetsträsket, och förälskade mig i bandets oförmåga att sjunga och spela rent tekniskt (hey, man har väl läst intervjun med Nicke Andersson i en av de svenska blaskorna, minns inte om det var Close-Up Magazine eller Sweden Rock Magazine, där han sågar bandet och frontmannen jäms med fotknölarna avseende just icke-kompetensen på ett musikaliskt plan!) men ändå lyckas med bedriften att skapa musik som svänger hårt och träffar hjärtat. Med åren vill jag påstå att bandet i stort – främst basisten Flea och kanske trummisen Chad Smith – utvecklats till att verkligen kunna hantera sina instrument, men i de tidiga försöken så är det punkens anda som råder: man behöver fan inte kunna spela bara för att man är i ett band!

Så, jag och Peter sommarjobbade som vaktmästare på HSB och klippte gräs och målade och samlade ihop sopor och rensade rabatter till ”Mothers Milk” den där sommaren. Jag liftade till och från jobbet med grannen som jobbade på Volvoverkstan i närheten, sen hade jag en skrotcykel som jag cyklade sista biten med. Det här var innan jag hade körkort eller bil, och livet var rätt så.. ja… enkelt. Jobba, spela fotboll eller ishockey, lyssna på musik och hänga med kompisarna. Tjejer fanns i stort sett inte i bilden, och allt var frid och fröjd.

Sen kom den här skivan.

Efterföljaren till just ”Mothers Milk”, den skiva som skulle ta RED HOT CHILI PEPPERS ett stort steg mo världsherravälde: ”Blood Sugar Sex Magic”.

Jag behövde förstås inte hjälp att upptäcka den, vägen fram till den var liksom redan krattad med tanke på sommaren innan, men jag tror inte att någonting hade kunnat förbereda mig för hur den skivan skulle slå rot i mig. Såhär i efterhand är det nästan genant, men jag lärde mig alltså – på fullaste allvar – hela texten till ”Give It Away” utantill (och har man hört den låten så vet man att det inte är det allra enklaste), likväl som att jag försökte vara lite pretentiös och analysera texten till ”Under The Bridge” (patetiskt, speciellt efersom jag ju inte fattade ett smack egentligen – extra tydligt blev det så småningom när Anthony Kiedis släppte sin biografi ”Scar Tissue” och man kunde få lite verkliga betydelser av texter). Herregud, det räcker faktiskt att jag kollar på omslaget så kan jag bli lite röd om kinderna över hur klassiskt tonårsintensiv jag var i mitt förhållningssätt till den här skivan!

”Blood Sugar Sex Magic” kom att bli skivan jag för alltid kopplar ihop med det begynnande utelivet och vuxenlivet i Skellefteå. Lördagkvällar, efter att man spelat hockeymatch så var det liksom dags att visa att idrottsmän verkligen inte spolar kröken, och så drog man ut. En kvarting Brännvin Special för typ hundringen, inträde på Etage (THE uteställe i Skellefteå, och med det menar jag verkligen inte att det var det bästa stället – det var tyvärr det enda stället om man nu inte var över 20 och kunde lockas till det Statt. Utbudet var verkligen chockerande stort…) för en knapp hundring och sen garderob på det.

200 spänn, för inte hade man råd att köpa något därinne. Det kostade 50 spänn med en öl, på den tiden, på det stället, och det var förstås inte att tänka på om man gick i gymnasiet. Istället drack man innan, och efter att ett par gånger haft fel timing så att man var för oredig när det var dags att passera dörrvakten så lärde man sig ju det där. Inte starta för tidigt, inte för sent – ruset var ju tvunget att hålla i sig hela kvällen – och det slutade förstås med att man i stort sett halsade i sig en form av häxblandning så nära inpå entren som möjligt. Oftast var det kallt som fan, vinter och lång kö dessutom, så om man hade druckit lite i bilen på väg in mot stan innan så kunde man stå emot bättre, och sen tippade i sig resten i kön så gick det fint. ”Hej och välkomna” ”Tack, det ska bli trevligt” sa man med ganska nykter stämma till vakten. Det brukade klara sig till man betalat garderoben och kommit för att orientera sig och kanske skramla fram en tia i småmynt som man kunde spela black jack för, sen slog spriten till med full kraft. KLADONG, så gick man sen som en levande död runt på stället och gaggade med folk. Trappa upp och trappa ner (ja, gissa varför stället hette just Etage…) för att till slut övertala någon att man skulle få skjuts med dem hem frampå nattkvisten.

Givetvis ville man hitta nån, men det sket sig ju. Ett ställe att vara på, ett klientel där alla kände alla, typ, och där sista låten alltid var ”Varför Är Det Så Skönt Att Knulla Bakifrån” av Mats Göthersköld. Klass på stället, helt klart…. nå, då och då fick man i alla fall just ”Under The Bridge” i balladsektionen. Då försökte undertecknad vara svår och drog sig undan för att lyssna. Det lockade ju ännu fler presumptiva tjejer… inte. (Ändå var det kanske bättre än när DJ’n fick för sig att spela ”Two Princess” med Spin Doctors, en låt som jag avskydde så hårt att jag varenda gång spelade ut en dramagrej och ville att folk skulle märka att jag gick därifrån.).

På det hela var det nog inte så lite sorgligt, såhär i nykterhetens backspegel, men ändå.

Det var en del av mitt liv, på gott och ont, och det är ju det den här serien handlar om.

Skivan har för alltid en stark ställning hos mig, för med tiden växte förstås de mest uppenbara dumheterna bort medan musiken, som nästan alltid, bestod. Besattheten med skivan klingade av, men RED HOT CHILI PEPPERS har alltjämt en särställning hos mig, och jag anser fortfarande att detta är en fantastisk platta…trots de bitterljuva minnena av hur inträdet i vuxenvärlden egentligen var.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.