Söndagskrönika: IN FLAMES. Aska, glöd eller öppen flamma?

För precis en vecka sen, förra söndagen, så var det skilda världar. En av mina vänner insjuknade, och var tvungen att stanna hemma med feber – medan jag, som inte planerat annat än att i lugn och ro peta mig i naveln hemmavid, får ta över biljetten. Resa till Uppsala, med all logistik (skjuts, biljetter, rubbet) planerat. På menyn stod inte bara bra sällskap och god öl i grannstan, utan ett av Sveriges pålitligaste band live: IN FLAMES. De är ute på klubbturné, och den här söndagen landade showen på Katalin i Uppsala, en lokal som kändes som en ombyggd lagerlokal med rustika bjälkar i taket och en skönt intim känsla. Fullpackat med folk, och vi hade en osannolik tajming i vår entré, kom precis mellan förbandet BLACK TEMPLE (kolla in recensionen av deras ”It All Ends” här förresten) och då huvudakten skulle gå på. Spelningen kom att få rubriken ”IN FLAMES på rutin” i lokaltidningen Uppsala Nya Tidnings reportage, och det kan till viss del stämma. Bandet spelar sådär lagom länge, med en lite udda setlista som du hittar här nedan, och det är inte hela tiden som bandet sparkar stjärt ohämmat. Men. Under spelningen slår det mig att det kanske inte är bandets fel. Det kan mycket väl vara min anknytning till de olika perioderna i bandets diskografi som står bakom, så det utgör grunden till den här krönikan. Eller, krönika och krönika, det är en märklig form av söndagsläsning som ligger liksom mitt emellan en recension av IN FLAMES på klubbturné med spelningen på Katalin i Uppsala 25/10 och en betraktelse av Rebellängelns relation med bandet.

Vi får se. Det kan bli pannkaka, det kan bli… ja, pannkaka med sylt. Häng med så ser vi. Och först ut för att kunna ta det här resonemanget vidare är att titta på hur setlistan såg ut den här kvällen. Såhär, alltså:

  1. Jester’s Door
  2. Everything’s Gone
  3. Alias
  4. Siren Charms
  5. Black & White
  6. Pinball Map
  7. Disconnected
  8. Leeches
  9. Like You Better Dead
  10. Bullet Ride
  11. Jotun
  12. Food For The Gods
  13. Ordinairy Story
  14. Crawl Through Knives
  15. Satellites And Astronauts
  16. The Hive
  17. Take This Life

Extraspår:

  1. Cloud Connected
  2. Where The Dead Ships Dwell
  3. Deviver Us
  4. Paralyzed
  5. My Sweet Shadow

Okej, du är med så långt, och ser att det kanske inte är bara uppenbara låtar med i spellistan? Saknas gör uppenbara hits så som Episode 666 eller Only For The Week för att nämna två. Det är faktiskt rätt trevligt, det där att det dyker upp en del lite oväntade spår – och det ska sägas med en gång: att IN FLAMES spelar en sån här klubbturné över hela Sverige, där man kliver in på små ställen som är rätt långt från bandets vanliga stora arenor är jäkligt läckert. Det känns kul, och äkta att bandet ger sig på det. Som om man vill betala tillbaka till de som lyft fram bandet till dess position som ett av Sveriges största akter numer (kanske den största? Du missade väl inte Söndagsbilaga som behandlade just den frågan…?).

In Flames plattor IF1 IF2

Jag peppade för den här oväntade ynnesten under hela dagen, drog ner mina plattor från skivhyllan och lirade IN FLAMES för familj och grannar. Började med ”Clayman” följde upp med ”Reroute To Remain” och ”Soundtrack To Your Escape”.

Och under spelningen på kvällen så finner jag mig njuta fullt ut av de spår som kommer från just dessa skivor. Även tidigare material faller mig i smaken, så låtar som Jotun och Food For The Goods från ”Whoracle” smakar fågel, medan materialet som hämtas från skivor som ”Come Clarity”, ”A Sense Of Purpose” och ”Sounds OF A Playground Fading” lämnar mig märkligt oberörd.

Det där är intressant.

Jag är en av de som faktiskt inte bryr mig om ”nya” eller ”gamla” IN FLAMES. Jag upptäckte bandet i häraden av just ”Clayman” och ”Reroute To Remain”, och tack vare det lär jag väl alltid ha ett extra gott öga till dessa skivor – första kärleken och allt – men det är inte så att jag har tyckt att bandet sålt sig för att de ändrat stil från den ursprungliga dödsmetallen, eller att bandet blivit mer producerade och kanske mer kommersiella.  Det rör mig inte i ryggen.

Men det händer något märkligt när bandet framför just materialet från de tre skivorna ”Come Clarity”, ”A Sense Of Purpose” samt ”Sounds Of A Playground Fading”. Det är bra låtar – i alla fall majoriteten av dem – men det är också helt ointressant.

IN FLAMES brinner inte då, i mina öron och ögon. De har falnat, och kvar är möjligtvis bara en svag glöd. Under ett spår som Satellites And Astronauts är det inte ens glöd, snarare lite aska som dammar runt på scen. Jag förstår av mina grannar i publiken att de tycker tvärtom, att låten i sig är som byggd för detta intima framförande och att det är en höjdare, medan jag tycker att det är en stentrist paus i resten av låtarna, helt enkelt för att IN FLAMES inte förmår att göra en sån här låt med tillräcklig intensitet för att komma undan med det. Samtliga medlemmar (nästan) har längre skägg än hår – förutom bandets egen Gary Holt, dvs Niklas Engelin – och dessa ärrade herrar struntar förstås i mina åsikter medan de kör på.

Det är då det slår mig.

Det är antagligen inte IN FLAMES det är fel på.

Det är nog jag.

IN FLAMES är ju där. De må vara lite avslagna stundtals, och inte alltid i full flamma, men de är där. De gör klubbturnén. De har valt materialet, och de har kul på scen. Innan kvällen är över har de spelat ett helt knippe låtar från sin karriär, och även om det inte blir tal om några circlepits eller allmänna vansinnesdåd så gör de precis vad man kan förvänta sig. De röjer. Det enda som saknas – objektivt sett – är väl konfettin till avslutande spåret My Sweet Shadow, för övrigt ett av de mest klockrena spåren att avsluta en spelning med som någonsin skapats. Rent krasst förstår min hjärna att spår som Crawl Through Knives, Take This LIfe eller Deliver Us är nog så bra som Black & White, men mitt hjärta vägrar lyssna på det. Det går sin egen väg, och kan inte undvika att tycka att IN FLAMES är en aning mindre heta, en aning tråkigare, en aning gråare och en i mängden när de framför material från den tiden. Jag vet att jag tycker att senaste plattan ”Siren Charms” är ett fall framåt, och kanske är det just för att jag inte riktigt kan knyta an till den nämnda skivsviten som föregått den.

Det är märkligt. Kanske är det inte IN FLAMES som varit falnande under vissa delar av sin karriär. Kanske är dte jag, och det är därför jag inte kan uppbåda rätt hetta eller ”geist” för stora delar av bandets diskografi – trots att jag gillar låtarna jag hör när de framförs?

Det ger otäcka vibbar.

Det finns kanske fler sådana grupper. Som varierar sig mellan aska, glöd och öppen flamma… och där det beror på mig snarare än bandet?

Hur som helst. Bilderna du ser kommer från vännen Robert Sandström, och det var en riktigt bra kväll i Uppsala. Trots mina nojjor…!

IF3 IF4 IF5

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.