Söndagstvekamp: Bästa Blå Återförening!

Jag hoppas att du inte är allt för less på att läsa om ”Dehumanizer” av BLACK SABBATH. Jag vet att den skivan fick stå i förgrunden förra söndagen då vi snackade om det där med att ändra åsikter om skivor (Bra eller Anus, var den finstämda titeln…), och att du kanske inte ville läsa mer om skivan, men… då får du helt enkelt bara hoppa över det här. Fast det vore dumt tycker jag, för nu ska här navelskådas två återföreningar mellan klassiska grupper och två eminenta sångare. Båda med blå omslag, bara en sån sak!

BLACK SABBATH återförenades 1992 med både Ronnie James Dio på sång och Vinnie Appice på trumpallen för att prestera det tymgsta i bandets hela katalog: ”Dehumanizer”.

IRON MAIDEN sammanstrålade i sin tur med karismatiske sångaren Bruce Dickinson och hittade tillbaka till sin själ år 2000. Resultatet: ett av bandets starkaste album någonsin. ”Brave New World”.

Frågan är ju bara – vilken är egentligen bäst?

Precis det ska vi ta reda på.

Som vanligt presenteras Tvekampen i ett antal Ronder, och varje skiva tilldelas en poäng mellan 1 och 5, för att i slutet sammanställas och ge en vinnare.

Rond 1 – Omslag

Som brukligt är tar vi väl första ronden till att kolla hur första intrycket är? Omslaget, alltså. Och visst är det lite märkligt att båda dessa återföreningar är så snarlika? Man har valt ett blått omslag, med bandets logga längst upp, följt av skivans titel just under. Baksidan består av låtarna längst upp, med en bild på bandet under…

Nå, Black Sabbath har ju en minst sagt tvivelaktiga omslag under bältet, men här tycker jag att de lyckas ganska bra. Det är elakt, udda och ändå i linje med skivans titel och innehåll. Rätt snygg, faktiskt, och det är väl värt en fyra i Rebellängelns bok? Japp. 4:a it is!

Iron Maiden svarar, förstås, med Eddie. Som det ska vara. Denna gång hovrar han som ett ondskefullt moln över den nya världen, och även här tycker jag att man lyckats ganska bra. Bilden har en samklang med både skivans titel och innehåll, och även om det kanske inte är det snyggaste omslaget britterna har presterat så är det absolut bra. Även här känns betyget fyra som det perfekta omdömet!

 Dehumanizer: 4

Brave New World: 4

Rond 2 – Inledningen

Min första kontakt med ”Dehumanizer” gjorde mig faktiskt besviken. Jag tyckte att det var alldeles för hårt, elakt och lite skitigt. Jag var en mes. Detta är nämligen hårt, elakt och skitigt – på ett bra sätt, och det förstod jag förstås med lite fler lyssningar. Denna rond kollar på inledningen av skivan, de första tre spåren, och man kan inte annat än att säga att detta är en start som krossar knäskålar. Inledande ”Computer God” är brutal, Ronnie sjunger jävligt rått och hela bandet mörschar på med en tyngd som bara Black Sabbath är mäktiga. Och ändå blir det rent av tyngre i kanonlåten ”After All” som följer efter. Den svaga puknten är istället singelspåret ”TV Crimes”, en låt som är okej… men som ändå känns som en av skivans svagare spår, såhär i efterhand. ”Dehumanizer” landar på en 4:a i inledningen, men det är en stark sådan….

…medan ”Brave New World” rivstartar med en fullpoängare. Att inleda med singeln ”Wicker Man”, plattans kanske bästa spår ”Ghost Of The Navigator” och titelspåret är ett genidrag. Bandet känns hungrigt, reflekterande och moget på samma gång, och låtarna har alla ingridienser man vill ha av Iron Maiden.

 Dehumanizer: 4

Brave New World: 5

Rond 3 – Mittensektionen

Om ”Dehumanizer” startade bra men tappade lite på singelspåret ”TV Crimes” så tar man igen det i mitten av skivan. Båda plattorna består av 10 spår, så mitten blir låt 4-7. Här kör Sabbath fantastiska ”Letters From Earth”, blytunga ”Master Of Insanity”, smittande ”Time Machine” (som var med i filmen ”Waynes World”, och därmed är en av de bästa soundtracklåtarna jag spontant kan tänka mig) och ”Sins Of The Father”. Tokbra. Given 5:a.

Maidens ”Brave New World” har sina mittenspår i ”Blood Brothers”, ”The Mercenary”, ”Dream Of Mirrors” och ”The Fallen Angel” , ett knippe låtar som både risar och rosar. ”Dream Of Mirrors” har jag varit svag för sedan den kom, och ”Blood Brothers” är ju en allsångsfavorit – men ”The Fallen Angel” är inte ett av toppspåren bandet har åstadkommit.

Vi landar på en fyra, trots alls, men inte en stark sådan…

Dehumanizer: 5

Brave New World: 4

Rond 4 – Avslutningen

De sista tre spåren är i Iron Maidens fall riktigt långa minuter. Inte för att det är dåligt, utan för att man har både ”The Thin Line Between Love And Hate” samt ”Out Of The Silent Planet” som avslutar, en duo som kompletteras av skivans svagaste spår ”The Nomad”. Bra och dåligt alltså, precis som mittenstycket, och även här finner jag mig landa på en fyra i betyget.

Black Sabbath avslutar ”Dehumanizer” med elaka ”Too Late”, där sedvanligt Iommi-plock växer ut till en show av Ronnie James Dio, samt snabba ”I” (ett av de bästa spåren på skivan, för övrigt) och underskattade ”Buried Alive”. Fortsatt snorbra.

Fortsatt maxpoäng, och skivan avslutar lite som min första kontakt med den – bättre än den börjar! 

Dehumaizer: 5

Brave New World: 4

Rond 5 – Ljudmixen

Låt oss från början av den här ronden konstatera att det är två helt olika typer av musik och ljudmixar som producerats. ”Dehumanizer” har Mack som producent (även om den finns remastrad av Andy Pearce så är det inte den som medverkar i Tvekampen, utan originalutgåvan) och bjuder på ett ganska rått, skitigt ljud. Trummorna låter stundtals lite.. ja… skräpiga, för att hitta ett bra ord.

”Brave New World” ljuder precis som en skiva med Iron Maiden ska göra. Klart, luftigt, med perfekt balans mellan tyngd och detalj. Kevin Shirley har med hjälp av en viss Steve Harris gjort ett storartat jobb, tycker jag, och det märks främst i de långa episka låtarna.

Dock – jag gillar båda typerna, fast de är så olika.

Rent krasst är väl ”Dehumanizer” snäppet sämre kanske – det finns ju även en anledningen till remastringen – men för min smak funkar det bra. Betygsmässigt skiljer det lite dock… och det är till fördel för den åtta år nyare ”Brave New World”!

Dehumanizer: 4

Brave New World: 5

Rond 6 – Sång

Varför en egen rond om just sången? Jo, det är ju enkelt. Båda skivorna präglas verkligen av att de är återföreningar med två av de största och mest säregna rocksångarna genom tiderna.

Ronnie James Dio och Bruce Dickinson återvände i samband med dessa plattor efter varsin solokarriär, och då blir det ju extra intressant att jämföra deras insatser – trots att de har helt olika röster och sätt att sjunga på.

Enklast att konstatera är att utan Bruce Dickinson så famlade Iron Maiden i mörkret. Hans röst är essentiell för bandets sound, och han gör en mycket inspirerad insats på ”Brave New World”. Allra bäst är det i de låtar där han får både sträcka ut och ge känsla, så som ”Ghost Of The Navigator”, ”Dream Of Mirrors” eller ”Out Of The Silent Planet”. Skitbra!

Ronnie James Dio gör på ”Dehumanizer” en av sina råaste och brutalaste insatser som sångare. Han sjunger med mer skit i strupen, och det ger en sån tyngd att det är rent av vansinnigt. Denne lille man låter arg! Som tur är släpper han inte helt sitt signum, och vi får lite av hans väna stämma också. Lyssna på ”Too Late” för extra allt med Dio!

Betygen? Max, för båda. Förstås.

Dehumanizer: 5

Brave New World: 5

Rond 7 – Den återförenade magin

Självklart måste det finnas en rond som behandlar hur bandet känns i samband med återföreningen. Är de hungriga? Glada över att spela ihop? För mig lyser det om Iron Maiden på ”Brave New World”. Kreativiteten sprudlar, bandet verkar vara i harmoni och alla gamla stridsyxor är nedgrävda. Det är ett band som hittat hem, och det märks i många av låtarna.

Black Sabbath imponerar med sin proffsighet, och resultatet de åstadkommit – men saknar den där kanten av glädje och lyskraft. Såhär i efterhand är i alla fall inte jag jätteförvånad att det bara blev en skiva med den återförenade sättningen, innan det bröts upp igen. Dock – jag undrar om inte det här är Vinnie Appices bästa stund bakom trumskinnen? Tungt, tajt, bra. Mitt i allt mörker och all tyngd.

Dehumanizer: 4

Brave New World: 5

Rond 8 – Rebellängelns känsla

Sista rond denna gång, det är rond 8. Och det är som vanligt en koll på det där luddiga, hur jag personligen känner för skivorna. De är ju olika gamla, men även om det skiljer åtta år mellan dem så har båda massor av spelningar – men helt olika minnen kopplade till sig. När ”Dehumanizer” kom gick jag i gymnasiet och hela livet låg framför mig – när ”Brave New World” kom så var mitt förhållaned som kom att bli ett äktenskap redan dömt till misslyckande utan att jag visste det då. Helt olika perioder i livet. Och ändå bara bra minnen och bra känslor för dessa skivor.

Jag håller ”Brave New World” som den tredje bästa skivan Iron Maiden lyckats prestera (de bästa? ”Powerslave” och ”Piece Of Mind”, förstås!), och när det gäller Black Sabbath så är ”Dehumanizer” en av mina favoriter (även om den inte når samma höjder som exempelvis ”Headless Cross” eller bandets bästa skiva, ”Sabbath Bloody Sabbath”).

Det är faktiskt ganska enkelt att dela ut maxpoäng till båda plattorna, och när jag lyssnar på dem i efterhand så njuter jag verligen massor! 

Dehumanizer: 5

Brave New World: 5

Sammanfattning

Jaha.. hur blev det här då? Jag har, när jag börjar skriva en Tvekamp, inte den blekaste hur det kommer att sluta, och jag tappar oftast räkningen mitt i allt, så det är lika roligt att addera poängen varje gång. Låt se.

Dehumanizer: 36 poäng

Brave New World: 37 poäng

Vad fan? Bara en poängs skillnad? Jo. Jag räknade till och med två gånger, och dessutom är det lite överraskande nog Iron Maiden som kniper förstaplatsen. Jag tycker nog lite bättre om Black Sabbath som band, och misstänkte innan jag började skriva att det skulle färga poängsättningen, men… nä. Tydligen inte. 

Nå, det är två bra blå återföreningsskivor, och de borde hyllas båda två. Även om tydligen ”Brave New World” är snäppet vassare!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.