Ja, du vet hur det är. Oroliga tider i världen. Trumpar, ekonomiska oroshärdar, segregering, hårda ord, brunskjortor som låtsas ha annan färg på kläderna i riksdagen. Kort sagt, oroliga tider. Allt vore förstås bättre om folk slutade tänka så mycket på olikheterna och lyssnade mer på hårdrock, det påminns man om när man ser bilder som den här, den som Rocksverige kablade ut häromveckan:
Det där ledde mig in i ett nostalgiskt IRON MAIDEN-maraton här hemma. Plockade ner en massa gamla godingar från skivhyllan och matade igenom dem en helg här hemma. Fan, det är något speciellt med klassikerna ändå, eller hur?
”Number Of The Beast”. ”Piece Of Mind”. ”Powerslave”. ”Seventh Son Of A Seventh Son”. ”Somewhere In Time”.
Guld rakt igenom, och sen gick vi på liveskivorna. ”Rock In Rio” fick flera spelningar, den innehåller ju dessutom en massa material från ”Brave New World”, en av mina favoritskivor med bandet. Jag njöt, och vad än viktigare är – det gjorde mina grabbar här hemma också. IRON MAIDEN går hem, vilket inte är helt oviktigt. Jag behöver bekämpa Marcus & Martinus-hypen som de kör med, eller Crazy Frog (!). Den typen av ondska är kanske mer subtil än det som beskrevs inledningsvis, men icke desto mindre förstörande. Av själ. Hjärta. Man kan faktiskt säga att min plan för att få in kidsen på rätt musikaliska väg (läs här om min plan för en musikalisk uppfostran…) håller på att gå åt skogen, och kanske beror det på att jag liksom glömt en del av klassikerna i min egna jakt på ny bra musik. IRON MAIDEN chefar, det vet man ju, men det var nog i ärlighetens namn ett tag sen jag spelade dem högt här hemma.
Får ändra på det. Vi får lita på att IRON MAIDEN fixar allt som är fel i världen…