Vi kan ditt namn, Chris!

Du vet att Viaplay har lagt upp en massa James Bondfilmer? Jag kollade lite i påskas, och hamnade på den första med Daniel Craig i rollen som Bond. Casino Royale. Den som har just den här låten, You Know My Name som soundtrack – och jäääääävlar vad den träffade mig mitt i magen! Jag fick liksom ett anfall av saknad och längtade efter Chris Cornell. Och då är ju inte det här den bästa låt han gjort i sin karriär direkt.

I alla fall. Det fick mig att bestämma mig för att här publicera en ganska personlig text, en som jag skrev på våren 2017 men inte publicerat än. Det är skrivet som ett Rebellängeln Tipsar, men det bryter mot mina egna regler egentligen. Ingen artist har haft mer än ett alster med i den serien, och det är en av anledningarna till att jag hållit tillbaka texten (CHRIS CORNELL har som soloartist medverkat med plattan ”Higher Truth” och därmed liksom förverkat sin biljett). Den andra är att konflikten som beskrivs faktiskt består fortfarande och inte är löst, så här tre år senare. Märkligt. Du får alltså göra som du vill, om du läser vidare eller stannar här och diggar You Know My Name. Det handlar om Chris Cornell oavsett!

Blod är tjockare än vatten, och inget kan få en i sån obalans som släkten.
inte för att undertecknad är släkt med Chris Cornell direkt, men när detta skrivs har jag just haft ett sånt där uppslitande, riktigt, djupgående gräl med en släktmedlem. Ett sånt där som är kulmen på en längre tids osämja och missförstånd och obearbetad konflikt. Ett sånt där som gör att det verkligen öppnas ett hål i hjärtat och att de malande tankarna och känslostormarna gör att man efteråt är totalt slut.
På stereon spelar just den här, liveupptagningen av CHRIS CORNELL som levererar låt på låt i akustiskt format, och även om det kanske vore på sin plats med någon form av våldsam metal istället så passar dte så otroligt väl för det tillstånd jag befinner mig i. 
Tanken var egentligen aldrig att den här skivan – oavsett hur bra den är – skulle få vara ett Tips, men det går liksom inte att värja sig ibland. När huvudfiguren sjunger att han bara är två glas bort från att gråta så sitter det som en jävla stämpel i mig just nu.
Det suger, och få personer kan på samma gång spegla den melankolin och sorgen och ilskan samtidigt som hoppet släpps in som just Cornell.

”Songbook” är tagen från turnén, och innehåller såväl klassiker i modern tappning som helt nya spår. Det är förstås en ganska naturlig fortsättning om du gillade Tipset med karl’ns senaste sologiv ”Higher Truth”, och med tanke på den ganska utlämnande delen i början av inlägget så är det kanske en fortsättning på Besatt av AUDIOSLAVE – men det är väl i SONUDGARDEN som han har gjort sig sitt största namn. Man får såklart hits som Black Hole Sun och Fell On Black Hole Days från den tiden, och man hade förstås sett fler spår än enbart Call Me A Dog från dundersuccén TEMPLE OF THE DOG. 
Men.
Det som överraskande nog är de starkaste korten är faktiskt de lite oväntade korten. Covern på Imagine är rasande fin. Väntade och passande Like A Stone och I Am The Highway från AUDIOSLAVE-perioden blir helt överglänsta av Wide Awake från samma tid, en låt som är betydligt mer anonym på skiva än här. Det är nog faktiskt skivans starkaste spår, helt från det blå.
Tyvärr har man valt att klippa bort mycket av det mellansnack som Cornell bjuder på, och det är vansinnigt synd eftersom det nog var nästan halva behållningen när jag såg den här turnén på Konserthuset i Stockholm våren 2016. Chris Cornell är humoristisk, svart, självutlämnande och skapar en form av magi med detta sätt att vara, och det hade verkligen varit fint att höra lite av det på plattan. Å andra sidan – det ”grus” som finns i halsen i början av spelningen är förstås helt borta här, och herr Cornell sjunger löjligt bra redan från start på skivan, det behövs inget av verklighetens uppsjungning.
Helst hade jag fått med lite andra låtar också, och bytt ut exempelvis lama (men nya) Cleaning My Gun eller Ground Zero mot fler låtar från kanske ”Temple Of The Dog” (Hunger Strike var helt jävla fantastisk live..). Live på riktigt så är det också betydligt fler låtar, CHRIS CORNELL spelar i två och en halv timme och levererar så många kanonlåtar att det verkligen ointe varit fel med en dubbellive….
Nåväl. 
Detta är, igen när det gäller CHRIS CORNELL eftersom det var samma sak med nämnda ”Higher Truth”-tipset, kanske i mjukaste laget för en del av er.
Ni vet nog redan nu om det här är något för er eller inte, men ta mitt ord på det:
bråkar du med de dina och vill söka tröst och medkänsla så är det här är en väldigt fin platta. Tack, CHRIS CORNELL!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.