Borlänges stolthet ASTRAL DOORS har släppt nytt i form av ”Worship Or Die”, och i sedvanlig ordning har undertecknad köpt skivan. Du vet, som man gör med en del band bara, det går av bara farten liksom och man vet vad man får. Jag har varit ett fan sedan framförallt andra plattan ”Evil Is Forever” 2005 då jag upptäckte dem, och de senaste årens alster (”Requiem Of Time”, ”Jerusalem”, ”Notes From The Shadows” och ”Black Eyed Children”) har alla bjudit på ett par sköna låtar. En del utfyllnad kanske, men bra överlag. ”Worship Or Die” är bästa given på hur länge som helst tycker jag, och står snäppet starkare än de som radades upp ovan. Låtar som Concrete Heart, Light At The End Of The Tunnel, Let The Fire Burn sticker ut som spetsar, men framförallt är lägstanivån väldigt hög.
Som vanligt när undertecknad hittar en skiva som är bra (ja, eller dålig!) så messas det med vänner om den. I det här fallet var jag glad över att skivan var så stark att jag sköt iväg info om att den släppts till kompisen R2, som svarade följande: ”Det är roligt att du har dina favoritpower-metalband. Jag tycker den låter lovande även om jag är lite trött på Nils Patriks sång, han är ju typ överallt”.
Det här måste vi prata om.
Jag tycker ju inte att ASTRAL DOORS är power metal, för mig är det mer bluesinfluerad klassisk hårdrock i rakt nedstigande led från band som RAINBOW och DIO – men har jag fel här? Omslagen kanske har lite drag av power metal dock..
Nils Patrik Johansson. han har en väldigt karakteristisk röst, och en säregen stil som gör att han är lätt att identifiera. Och en jäkla massa band, bland är ju LION’S SHARE på gång med material samtidigt, han släppte soloskiva bara förra året och här är jag nog benägen att hålla med R2. Less is more, ibland. Och samtidigt sjunger han ju bra, så… ja… va fan.
Oavsett som måste ASTRAL DOORS få sin plats i solen. Vi pratar inte om dem så mycket som vi borde. Det är ett av de klassiska svenska hårdrocksbanden, pålitliga och med hög kvalitet. Detta är 9:e skivan sedan debuten 2003, och även om gubbarna numera är just gubbar om man kollar promobilderna så är de ju liksom arketypen för en musiker. Vanligt kneg på sidan av, spelar för att man älskar den här typen av musik och att det är kul. Tar gig ibland, men inga långa svepande turnéer över hela världen som kraschar privatliv i övrigt.
Och med en jävla bra platta färskt på diskarna. Lyssna på Concrete Heart och den refrängen och försök värja er.. det går liksom inte.
Vi måste faktiskt prata om ASTRAL DOORS mer!