Rebellängeln Tipsar: DESERTED FEAR ”Dead Shores Rising”

Tyska DESERTED FEAR hamnade intepå allvar i undertecknads radar och öron förrän med fjärde plattan ”Drowned By Humanity”, en fin dödsmetallplatta utan krusiduller. Snygga melodier, rättframma låtar och en perfekt produktion är signum, och detsamma gäller för denna den tredje skivan: ”Dead Shores Rising”. Det är, som Sludgelord påpekar i denna enkla men träffsäkra recension, fint utsnickrad dödsmetall som är tydligt Europeisk. Mindre MORBID ANGEL och IMMOLATION, mer ENTOMBED och AT THE GATES. Skivan innehåller ett par riktiga höjdarspår (Open Their Gates, Towards Humanity, The Fall Of Leaden Skies, The Edge Of Insanity, Carry On…), men skivans styrka ligger egentligen inte i något enstaka spår – det är helheten och enkelheten att ta till sig allt. Ett varv och man gillar det, typ.
Och ändå är det faktiskt inte därför vi ska ha den här skivan i fokus denna vecka.
Sure, det är en toppenplatta och den hade aldrig hamnat här annars – men det finns en anekdot som bara måste berättas och som Rebellängeln förknippar med den här skivan… och det handlar om en incident just efter ett träningspass.
Det var en vanlig morgon innan jobbet, och det hade manglats på löpband och med vikter i den eviga kampen mot istret som vill flytta in i kroppen. Duschat, på väg därifrån. Under passet hade den här plattan rullat typ ett-å-ett-halvt varv, och precis när jag ska gå så proppar jag in lurarna för att klämma av den sista halvan i transit till jobbet. Men se – då hörs glas-kraschet från helvetet, och så står en stackars snubbe med panik i ögonan, naken med en handduk mellan tänderna och en väska i händerna. Runt honom – och i en radie om typ 3-4 meter precis i ingången till duschar/handfat ligger glassplitter och pasta. 
När han skulle fiska ut nåt ur väskan gled alltså killens matlåda ut och – violá! – hela stengolvet är ett minfält för nakna fötter. De som redan är inne i duschen blir effektivt instängda. 
Illa. Men för min del tur, jag har allt på mig och kan gå förbi säkert. Kliver till receptionen med en gång där det står en kille och tjej och tjattrar. Personal på gymmet, alltså, så jag berättar vad som hänt, och att det är glassplitter över hela golvet där alla behöver gå, och att killen måste ta med en sopkvast och gå dit. Han tittar på mig, och medan jag tar på mig ytterskorna för att gå fortsätter han istället att limma på på tjejen och berätta hur jäääääävla nice det var i Dubai. 
”Du får nog gå dit med en gång om du ska undvika ett klippe helt blodiga fötter och intrampade glasbitar”, säger jag.
”Ah, men vaddå… har det kommit på golvet eller?”, säger han.
Tjejen kollar på honom som om han knappt kan gå och andas samtidigt. 
Låt oss säga att han knappast stärkte sina aktier där. jag har ingen aning om hur länge de stackare som blev fast i duschen fick vänta innan killen orkade pallra sig dit – dagen efter var det städat i alla fall.
Pluggade in mina Marshall In-Ear och spelade DESERTED FEAR, resten av den här skivan medan jag lämnade bygget. Därefter har jag tänkt på den här skivan varenda gång samma snubbe bemannar receptionen där jag tränar…  

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.