Dubbelnatur…

Ja, det är knepigt ibland, livet. Till vänster på bilden: Rebellängeln, seriös och proper. Företagsledare, affärsman, kontorsslav och allmän nörd. Till höger på bilden: den förtryckta hårdrockaren reser sig. Fortfarande kal hjässa, men tatueringarna framsläppta och intresset för död och mangel i full vy (ja, även Grekland var i full vy… härlig pool det där).

Det där kan förstås bli en aning knasigt. En och annan teammedlem har av ren nyfikenhet eller på tips surfat in på Heavy MetAle och helt enkelt fått ögonen fulla av en halvnaken Rebellängel modell crazy. Kanske inte så man förväntar sig att se sin chef, kan man säga (till mitt försvar vill jag påpeka att det är Heavy MetAle-VD’n Lina som lagt upp den där bilden som ”cover” för den här bloggen… jag hade valt något med mindre hud. Och mer crazyness…). Än så länge har det väl inte krockat direkt, men det är ibland knepigt på sociala medier. Facebookvänner som får ömsom BEHEMOTH-videos och nya modeller av amerikanska Cisco-routrar i sitt flöde vet nog inte riktigt vad de ska tro.

Så. Bästa låten för en dubbelnatur? Givetvis den här. En av de bästa öldrickarlåtarna som någonsin skrivits, och MUSTASCH-låten nummer 1. 2. 3. Och så vidare. Överlägset bästa de gjort. Sicket jäkla driv!

MEN. Det hela påminner mig dessutom om en lite lustig händelse när de här två olika personerna i en och samma fysiska kropp träffats. Det här var väl.. ja… 06? 07? Något sånt i alla fall. I tiden runt den här historien också, den med nycklarna och hisschaktet, men den här gången var det på sommaren. Varmt ute. Vansinnigt varmt. Och jag hade glidit ut till Hagaparken för att slappa. En söndag, så ja… jag var nog lite bakis. Petade in ett par hörlurar i öronen och drog på en fantastisk skiva på repeat. Och… somnade.

Inte bra. Speciellt som det här var i början av sommaren, så den bleka kontorshyn var liksom inte van vid sol. Och jag var inte insmord. Eller ens smart nog att somna på rygg. Nänä – jag somnade på sidan. Och blev liggande så, på samma sida… i typ tre och en halv timma. Skitsmart. Man kan säga att den ena sidan (den neråt) förblev sådär fint kontorsblek, medan den andra (den övre) blev vansinneshelvetesmegastekt-röd. Och gissa vad? Det blev liksom ett streck MITT I FEJSET där gränsen gick! Som han skurken i Batman, Two Face.

Sjukt inte snyggt, men jäsiken vad de skrattade på jobbet på måndagen när ett halvt stoppljus vandrade runt i korridorerna och försökte leka seriös!

Vilken skivan var? Det minns jag. Galet bra, än idag.

Fan, det var värt det ändå!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.